När någonting hemskt händer, så är det i stundens hetta svårt att hålla känslorna i styr och tänka rationellt. Ofta säger man saker, som man nödvändigtvis inte menar helt och hållet, men ändå känns det som att om man inte får ut orden, så sprängs bröstet. När sedan ilskan har lagt sig, så är det lättare att se klart. Och har man dessutom fått bra och insiktsfulla kommentarer till sitt känsloutbrott, så är det ännu lite lättare att faktiskt se andra sidor av saken.
Egentligen vet jag inte om jag är för eller emot dödsstraff. I vissa fall känns det solklart att jag är för det och i andra fall är jag precis lika solklart emot det. Och jag antar att man inte kan vara mittemellan i en sådan sak. Eller kan man? Kanske.
I normala fall är jag som vilken rationellt tänkande människa som helst, vilket i detta fall främst innebär att:
1) jag vet att psykiskt sjuka inte väljer att bli sjuka
2) jag tror inte på något sätt att alla psykiskt sjuka är farliga
Med det skrivna ordet är det inte alltid lätt att förmedla det man vill ha sagt; det finns alltid en risk för missförstånd och feltolkning. Det enda man kan göra då är att försöka förklara ännu en gång, eller om man inte känner för det, så skiter man i det. Jag är av den första sorten, vilket är varför jag försöker förklara ovanstående.
Som jag har skrivit tidigare, det finns människor som är rakt igenom nattsvarta i själen. De är elaka, onda och iskalla, utan att för den skull vara psykiskt sjuka. Jag tror ändock att merparten av förövarna är psykiskt sjuka på något sätt eftersom jag inte vill tro att människor är så rakt igenom onda.
Jag upprepar mitt påstående från förra inlägget: Felprioriterat Samhälle.
Felprioriterat samhälle.
FELprioriterat samhälle.
Vem har ansvar för att saker och ting skall vara rättprioriterade i samhället? Varför har inte de ansvariga gjort sitt jobb och sett till att till exempel psykvården fungerar bättre (gudarna ska veta att det finns utrymme för förbättringar på många fler områden därutöver)? Varför ignoreras de anhörigas larm om försämrat tillstånd hos den sjuke jämt och ständigt? Hur försvarar de ansvariga sitt agerande?
Tystnad verkar vara svaret. Kom så leker vi tysta leken. Let's give them the silent treatment. Sopa under mattan, så syns det åtminstone inte. I alla fall inte förrän någons nubblar på mattkanten och river fram smutshögen. Fast då skickar man fram supersnabba städare, som ser till att skiten åker tillbaka under mattkanten och så tejpar man för säkerhets skull med billig silvertejp, så att man slipper se det ännu en liten stund.
Även limmet på silvertejp torkar förr eller senare, och då släpper den taget om mattkanten och skiten kommer fram likförbannat. Vad säger de ansvariga då? "Vid den tidpunkten, så var vi under the impression att vi hade den bästa tänkbara silvertejpen för det tillfället, så vi trodde att problemet var löst. Nu vet vi att det inte var så, och vi skall utreda saken och lovar att komma fram med en bättre lösning snart".
Grejen är den, att vi inte behöver någon silvertejp. Varken billig eller dyr. Det vi behöver är ett system som fungerar som det ska. Utan tillfälliga lösningar. Med permanenta och kontinuerliga tillvägagångssätt. Sådant kostar pengar, jag vet.
Så hosta fram pengarna någonstans ifrån. I don't know...pull a magic trick or something. Gör vad fan som helst, men sluta dra in pengar på saker som rör våra mest utsatta. Inte bara inom psykvården, utan en hel massa andra saker också; för -och grundskolorna, vuxenutbildningarna, vanliga sjukvården, you name it.
Jag skulle gladeligen betala 10% mer i skatt om jag fick en garanti på att pengarna verkligen går dit de behövs.
Men jag antar att det inte finns en enda ansvarig som vågar gå i god för att det faktiskt skulle bli så.
The Charlie Calendar Lives On!
3 månader sedan
