Man tager vad man fåver

Steg ut från byggnaden, som jag jobbar i, och drog djupt efter andan efter en lång, men ack så trevlig och lärorik, dag på kontoret.

Aaahh...ain't nothing like Stockholm's finest afternoon traffic fumes, tänkte asfalten för sig själv.

Gick smågnolande ned för backen mot busstationen och kände mig allmänt nöjd över allt; Lilltjejen har undsluppit en tredje influensa än så länge (peppar, peppar, ta i trä), jag har nytt jobb, nya vovven väntar hemma, har sluppit snåla med pengar så värst mycket de senaste två månaderna...allt känns så bra just nu bara.

Noterade att det satt en äldre herre i rullstol i hörnet vid korsningen nära busstationen som jag skulle till. Han såg ut som en av de där Vietnamveteranerna, som man ser i amerikanska krigsdokumentärer från sjuttiotalet. Minns att jag undrade för mig själv om han tillhör äldreboendet, som ligger nästan vägg i vägg med mitt jobb, och hoppas att någon kommer och hämtar honom snart för det är ganska kallt och han hade bara en tunn militärjacka på sig.

Strosar vidare och precis när jag passerar vietnamveteran look-aliken, så hör jag en whiskeyraspig röst, tillhörande nyss nämnda vietnamveteran look-aliken, som visslar och ropar Come tejk ö rajd wit mii oh you bajkör bejb, wi would häv fann efter mig.

Perplex som jag blev, så visste jag först inte riktigt om jag skulle ta det som en förolämpning, eller om jag skulle ta det som en komplimang. Jag menar, det är ju inte direkt som att det var en foxy byggjobbare som visslade och kuttrade efter mig (och jag fattar inte varför de aldrig GÖR det *asfalten flippar med håret och ser oförstående ut*).

Aja, det är inte direkt så att komplimangerna regnar över mig i vanliga fall, so it's like the saying goes: "Man tager vad man fåver" (ja, jag vet att det egentligen heter man tager vad man haver, men come oooonn...work with me here a little).