Kungligt roligt

Många undrar säkert hur alla stockholmare, och andra storstadsbor, orkar med den hektiska vardagen med mer än lovligt långa arbetsvägar, stress på tunnelbanor, bussar, spårvagnar, biltrafik osv. Och alla dessa förseningar och problem med löv på spåren och is på perrongerna och trafikpersonal som är sjuk...there's no end to it.

Men hör nu på go' vänner så ska jag för er berätta vad som kan rädda den pissigaste skitmorgon och göra den till en guldkantad vardag med såpbubblor och små hjärtan, ljuv musik och kaninungar.

Stockholm City trafikeras av "de blå bussarna". De tillhör, samman med de nya blåa tunnelbanevagnarna, linjetrafikens rojaliteter; de är långa, slanka, blåa, och de har bodyguards omkring sig på nästintill alla stationer. Dessa bodyguards kallas i gemene mans mun för "trafikvärdar", men personligen är jag övertygad om att de är alla föredetta kommandosoldater.

Med sällan skådad precision och järnhand styr de över resenärflödet som skall in och ut ur de blåa högheterna. Och ingen tjafsar med dem. Vill du åka med en blå buss, så gör du ta mig fan som de säger. Point blank.

När de så inträffar en krissituation, så som till exempel dörrfel, så kan man lita på att bodyguarderna löser det på ett kick.

Ta till exempel Slussen klockan åtta imorse. Tvåans buss, som verkar för övrigt ha särskild behandling (Queen Bus perhaps?) för där finns alltid minst två bodyguards på plats, hade genomgått någon sorts krissituation för det var massor med folk vid stationen och det var spänning i luften. Bodyguarderna såg extrem fokuserade ut och lagarbetet fungerade som en smäck:

Bodyguard 1 till Bodyguard 2: Ok, fält ett klar, redo för påstigning och stängning.

Bodyguard 2 till chauffören: Felet avhjälpt.

Chauffören, med supersträng blick, till resenärerna vid framdörren: In nu eller bli kvar på stationen.

Bodyguard 1 med militant röst vid bakre dörrarna: Uppvisa färdbevis, in här, kom igen.

Bodyguard 2 vid mittendörrarna står med utsträckta armar åt sidorna och spärrar vägen för samtliga: Ingen påstigning vid mittendörrarna, respektera köerna.

Chauffören flackar med blicken åt alla håll och kanter och ser på mig som om jag är dum i huvudet när jag frågar om detta verkligen är tvåans buss eftersom det på busskylten står "Redo för trafik": Självklart är detta tvåans buss, skylten är trasig. Casually ignoring att det kunde i mina ögon har varit någon annan buss också.

Här sker det som verkligen räddar min morgon: Chauffören och bodyguarderna signalerar till varandra med olika handrörelser att allt är klart och i mitt huvud hör jag "Ready for take off, The Eagle is ready for take off. Stand back people, this could potentially get messy."

Och medan bussen ska till att snigla iväg från hållplatsen, så motar bodyguarderna bort nytillkomna människor som vill tränga sig på trots att både bakre och främre dörrarna är stängda. Mittendörrarna hakar upp sig och en smärre stressituation uppstår för bodyguard 2, vilket genererar att denne sticker in huvudet och väser till chauffören: Men stäng dörrarna NU!

Chauffören trycker febrilt på sina knappar och så småningom åker dörrarna igen och den inte helt fulla bussen rullar iväg mot nästa mål. Genom fönstret ser jag hur bodyguarderna skakar hand, som för att gratulera varandra for a job well executed.

Därmed är asfaltens morgon komplett och jag undrar i mitt still sinne hur det skulle kunna vara något annat. Att se trafikvärdarnas grymt fokuserade fältövningar är ett skådespel värdigt en Oscarnominering för "Bästa Komedi".