Hej

Den senaste tiden har inte varit helt lätt på något sätt och det är anledningen till att jag har varit borta så länge.

Vet inte om jag har nämnt det för någon, men jag har lidit av grava sömnproblem sedan sena tonåren. Det kommer och går i perioder, men på bra dagar snittar jag 5 timmar per natt. På dåliga dagar blir det 2-3 timmar på sin höjd, om ens det. Jag har haft och är fortfarande mitt inne i en riktigt, riktigt dålig sömnperiod. Och när jag sover så här lite så tar det all min kraft att ens ta mig igenom dagen utan att bryta ihop av ren utmattning. Hjärnan blir helt slö och jag har inte koll på någonting, tappar bort saker, glömmer bort saker, har ingen inspiration till någonting. Jag känner mig ihålig och är bara ledsen hela tiden. Av erfarenhet vet jag att det här går över efter ett tag, några veckor till så borde det bli bättre.

Så jag har inte glömt bort er och inte heller planerat att sluta blogga. Jag bara orkar ingenting utöver det jag absolut måste just nu.

Hittade ett pianostycke som jag skulle vilja dela med mig av. Han som spelar heter Yiruma och stycket heter "River Flows in You":

Sportlov i betongen

Blir inte mycket blogga av denna vecka heller. Nu är det sportlov och vi gör allt det där vi aldrig hinner under arbetsveckorna. Jobbade igår, men har ledigt resten av veckan.

Vi hörs och störs när läget har coolat ner sig. Hoppas alla har det bra!

Kram/Asfalten

Ett till roligt inslag...you gotta love it!

Too Perky? Now there's a cure!

Hittade det här på YouTube och bara måste dela det med er. Helt fantastiskt hur legitimt och "på riktigt" det här verkar:



För fler inslag, kolla in www.theonion.com.

Jag blir så nyfiken

Imorse tog jag en sväng förbi apoteket vid Klarabergsviadukten i T-Centralen och utanför apoteket såg jag för första gången i mitt liv en person med livvakt. Visst har jag sett artister och sådant med livvakter, men det här var första gången jag såg en till synes helt vanlig människa med livvakt.

Livvakten såg ut som livvakter generellt ser ut i min värld i alla fall. Han var lång och atletiskt byggd, kring 30-årsåldern, hade mörk kostym och skinnhandskar på händerna. Han hade en öronsnäcka med hudfärgad "krulltråd" som åkte ned innanför skjortan.

Kvinnan livvakten vaktade såg däremot inte alls ut som en person jag tänker mig ska ha livvakt. Hon var jättekort och satt, hade morgonrufsigt hår, påsar under ögonen och en maska som hade gått i strumpbyxorna. På fötterna hade hon dammiga promenadskor och hon drog på en skamfilad liten resväska. Vi möttes vid hyllan för nikotintuggummin och hon köpte samma sak som jag, Nicotinell 4mg med mintsmak.

Kvinnan såg så himla vanlig ut och jag hade så gärna velat fråga varför hon var tvungen att ha livvakt, men det gjorde jag inte. Nyfikenheten får mig att spinna en hel uppsjö av olika scenarion och jag har haft fullt upp hela morgonen med att försöka bestämma mig för varför jag tror att hon hade livvakt.

Än har jag inte kommit på något vettigt som inte inkluderar fantastiska flykter från någon gerilla ute i världen eller undercover agent goes shabby housewife för att undkomma en ex-man som är inblandad i diverse olagligheter.

Vad tror ni?

Hur oförskämd får man vara?

Träffade en granne på bussen imorse. Hon talar svenska, men inte så jättebra. Hon jobbar hårt och har två barn, är ensamstående.

En kompis/bekant (och kompisens man) till henne hade erbjudit sig att ta hand om hennes barn ibland på helgerna för att de ska få erfara normalt familjeliv med en manlig förebild närvarande. Min granne avböjde erbjudandet för hon vill ju givetvis träffa sina barn själv på helgerna eftersom hon jobbar så mycket i veckorna.

Jag höll på att smälla av när jag hörde detta. Vadå "erfara normalt familjeliv"? Bara för att det inte finns en pappa i hemmet, är det då automatiskt ett onormalt familjeliv? Räknas inte familjer med en förälder som en riktig familj? Hur är det då med familjer med homosexuella föräldrar? Är inte de heller en riktig familj? Vad är en "normal" familj och existerar de överhuvudtaget?

Nog för att jag tycker att det är nyttigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder, men de olika förebilderna kan ju hittas överallt annars i den utökade familjen och i bekantskapskretsen. Vad är det som säger att den kvinnliga eller den manliga förebilden måste vara just en pappa eller en mamma?

Fy fan för skitidioter som grannens "kompis".

Asfaltens ordnörderi

Jag vet inte om det var de senaste dagarnas mentala stress eller om det var någonting annat som fick mig att nästan skratta ihjäl mig när jag idag by happenstance fick veta vad snabel-a (@) heter på norska.

Alfakrull.

Sug på den. Smaka på den. Insup den.

AlfaKRULL. Med kjempe-norskt uttal.

Man kan inte annat än skratta.

Fortfarande lite nere

Tack för alla era kommentarer till förra inlägget, verkligen.

Lönen trillade så småningom in i fredags eftermiddag, så det var väl bra. Fast den hann i stort sett bara vända på kontot för det var en hel drös med räkningar och sådant som skulle betalas på en gång. Nåväl, det kommer nya pengar både den här veckan och nästa, inklusive ett litet extrajobb som kommer att vara det som gör att vi klarar oss ganska bra den här månaden i alla fall, dyrt tandläkarbesök till trots.

Humöret är fortfarande inte på topp, men jag har i alla fall börjat fundera lite grann för plan B. Man blir inte direkt uppmuntrad av arbetsförmedlingens annonser, finns inte så mycket som jag är kvalificerad för eller intresserad av. Fast om det verkligen kommer till den punkten att jag måste ha ett annat jobb, då tar jag i princip vad som helst som sätter mat på bordet och ger oss tak över huvudet.

Usch, jag har verkligen noll och ingen lust att börja leta annat jobb. Förr har jag bytt jobb som andra människor byter strumpor för att jag blev så fort uttråkad. Mitt nuvarande jobb har jag haft i över två år och känner för första gången att jag har hamnat i en bransch som jag verkligen tycker om och vill vara kvar i. Och nu det här jäkla regnmolnet över huvudet att kanske inte få vara kvar. Jag har aldrig varit i en sådan här situation där jag behöver vara orolig för mitt arbete. Jag har alltid slutat självmant och aldrig fått sparken eller blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Snacka om reality check.

Jag ska inte gräva ner mig totalt, men jag måste få vara putt en liten stund till för att få det ur systemet.

Ha en fin dag allihop!