Just another ride on the tube

Satt på tuben på väg hem från jobbet och det kurrade som fan i maggropen. Mådde illa av medicinerna vid lunch, så jag åt inte så mycket av min finska snabbmat (läs: stekt köttfärs, stekt lök, kokade makaroner, blanda ihop och vóila, finsk snabbmat...eller makaroonimössöä som vi experter kallar det).

Där satt jag i godan ro och led av hungerkoma och drömde om olika maträtter, den ena godare än den andra. Vid Liljeholmen steg en tjej på tuben och satte sig bredvid mig. Inget konstigt med det, tuben är full av folk, både män och kvinnor i alla former, storlekar och utföranden. Skillnaden var att den här tjejen fiskade upp ett mystiskt paket ur sin väska. Det mystiska paketet visade sig några sekunder senare vara en kycklingwrap som såg så otroligt god ut och doftade alldeles himmelskt. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma eller allra minst förgås av aromerna. Föga anade tjejen att hon hade satt sig bredvid en utsvulten asfaltisk varg.

I nästa sekund, innan jag hann hindra mig själv, formligen slet jag kycklingwrapen ur händerna på henne och tryckte i mig den så att det flög dyrbart goda kycklingbitar åt alla håll. Jag iddes inte ens torka bort majonnäsen från mungiporna utan satt där med galen blick i mina uppspärrade, utsvultna ögon och flåsade med munnen proppfull. Tjejen hann inte ens reagera innan jag hade svalt den sista biten och skuldmedvetet slickade fingrarna och mungiporna rena. Det var så gott att jag inte ens hade vett att skämmas ordentligt.

Ok, jag gjorde inte det där på riktigt, utan lade band på mig själv och lät den stackars tösen ha sin kycklingwrap ifred. Men i en annan värld och en annan tid, så hade jag varit vargen, kycklingwrapen hade spelat rollen som mormor och tjejen hade gjort en utmärkt Rödluva.