Den röda tråden

Jag har många gånger funderat på vad det är som får en människa att orka igenom den ena hemska upplevelsen efter den andra. Vad är det som gör att han eller hon tar sig igenom utan att stryka med på kuppen? Var i kroppen sitter den där extra reserven som har en tendens att vara just det som hindrar kamelens rygg från att brytas?

När jag tänker tillbaka på de tuffaste tiderna i mitt liv, så känns de så avlägsna på något sätt. Nästan som att det har hänt någon annan och inte mig, som om de är sekvenser ur en film som jag sett för länge sedan. Och så känns det även fast jag är så att säga mitt uppe i en sådan tuff situation just nu. Jag väntar fortfarande på att himlen ska falla ner, att jorden ska gå under eller åtminstone rasa lite grann.

Raset verkar dock utebli. Jag vet inte vad det beror på, om jag kanske har blivit stärkt av tidigare erfarenheter. Kanske är det som de lärda säger: "Det som inte dödar det härdar". Kanske har jag fått själsliga muskler utan att jag ens märkt det, sådana som min kropp gräver fram när jag behöver det och till och med då när jag inte ens fattar att jag behöver dem, automatiskt ni vet.

Alla historier, eller åtminstone de flesta, har en röd tråd och så har även mina historier och incidenter, de tuffa tiderna. De åtföljs inte alltid, men väldigt ofta av någonting roligt. Det är inga stora saker i sig, men tillräckligt för att jag ska stanna upp och tänka efter. Hinna känna att nog fan finns det någon därute som ser till att jag inte får alltför mycket på min tallrik på en gång. Det kan vara till exempel att vinna biobiljetter just när börsen är som tommast och hjärtat tungt, att hitta en femtiolapp på marken när det är allt som behövs för att fixa de där sista dagarna innan lön, att chefen bjuder avdelningen på lunch precis den där dagen "lunchlådan blev kvar hemma i kylskåpet" eller att du kommer hem och hittar en utbetalningsavi på hallgolvet för att tröttheten och uppgivenheten gjorde att både originalfakturan OCH påminnelsefakturan blev betald. Helt enkelt saker som gör att orken inte tar helt slut, att reserven kickar in och att ljuset som syns i änden av tunneln faktiskt inte är ett annalkande tåg.

Det är konstigt hur saker och ting ofta löser sig. Inte av sig själv, men kanske lite från oväntat håll ibland. Det har hänt mig så många små saker under årens lopp att jag har svårt att tro att det är bara lustiga sammanträffanden. Det har vid ett par tillfällen varit så...riktade saker, så mitt i prick precis just det jag behövde, att det är lite läskigt. Och en del gånger har det varit så oförklarligt på något sätt. Och när jag funderar på det då och tänker att vad fan...så kommer jag på att ja, just det...det är ju så det ska vara. Att ge och att få. Det man lämnar bakom sig finner man framför sig. Då kommer jag ihåg att jag nog har gjort mig förtjänt av det här på något sätt.

Det är ytterligare en av principerna i det Asfaltiska hemmet, att inte bara ta, ta, ta. Kom alltid ihåg att ge också, så fort du får chansen till det. Och det handlar inte enkom om pengar. Det handlar om ge av sin tid, om uppmärksamhet, om att bry sig när någon har det svårare. Och ibland är det något så litet och världsligt som att låna ut en hundralapp. Att ge skickar en våg av givande framåt, åt sidorna och i vissa fall även bakåt. Som ringarna som sprider sig på vattnet när den minsta av stenar just ploppat ner. Det må vara ett uttjatat koncept det här med att ge, men det fungerar faktiskt.

Prova så får du se.