Hail Queen Elisabeth Höglund!

Låg i soffan och zappade bland kanalerna och råkade stanna på SVT1 där Svenska Idrottsgalan 2009 som bäst sänds. Och just då kom Elisabeth Höglund in på scenen och skulle presentera Årets kvinnliga idrottare.

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vem Elisabeth Höglund var innan, bara att jag tror att hon kanske är med i årets upplaga av Let's Dance. Men jag är inte säker.

Men i alla fall. Elisabeths presentation när hon steg in på scenen inkluderade hennes bragder på tidigt sjuttiotal, hon vann cykeltävlingar då kvinnor inte nämnvärt skulle göra sig varken sedda eller hörda.

Hon höll ett alldeles underbart tal om just kvinnors situation i sportvärlden så som den har varit och hur den (tack och lov) har blivit. Hon nämnde att på sjuttiotalet så var det allmänt tyckt att det var "äckligt med kvinnor som svettades och hade snor kring munnen" och att det var någon högt uppsatt karl inom Svenska Cykelförbundet som hade gått ut i pressen och sagt just precis så. Kvinnor skulle mest laga mat och föda barn, allra helst samtidigt om det var möjligt.

Aldrig har jag sett en hop karlar vända och vrida på sig så obekvämt, aldrig har så många gubbstruttar harklat sig på en och samma gång i Globen. Och jag skäms att erkänna detta, men aldrig hade jag tänkt på hur det var inom idrotten på sjuttiotalet. Jag är ju född på sjuttiotalet och jag känner inte att jag någonsin har fått stå tillbaka för att jag är kvinna och för att jag har ett förflutet inom idrott.

Men, and here's the thing, det är ju just på grund av kvinnor som Elisabeth Höglund som jag slipper känna så. Tack vare Elisabeth och hennes likar överallt i världen, inte bara inom sporten, så har jag fått vara den flicka jag föddes till, den tjej jag utvecklades till och den kvinna jag har blivit. En som vet sitt värde och som inte behöver ta skit bara för att jag har skinnpåsar på bröstet och ett sköte mellan benen.

Hail Queen Elisabeth och hennes medsystrar, som bidragit till att vi yngre får de chanser vi får idag.

(Och ja, jag vet...mycket arbete återstår, men tänk efter hur många steg längre bak vi skulle varit om inte...)

(Och tack för alla gulliga kommentarer! Jag mår tyvärr inte fysiskt bättre, utan snorar och feberyrar som aldrig förr, men ni värmer ett asfaltshjärta så in i Norden!)