Expedition Vårdcentral

Igår tog jag så mig själv i kragen och ringde till vårdcentralen och beställde tid hos doktorn. Eller ja, numera ringer man inte till en riktig person, utan man lämnar sina uppgifter på en maskin och sedan bekräftar maskinen: "Du blir uppringd klo...ckan...noll ni...o tju...go...fem...av en sjuksköterska". Och tricket är att de verkligen ringer upp, hur smidigt som helst.

Det var distriktssköterska Mikael som ringde upp mig, han lät lite sexig, men jag tror att jag sabbade mina eventuella chanser genom att prata osammanhängande och grötigt (jag hade hunnit somna emellan och hade dessutom återigen nästan 40 grader feber). Jaja, han har väl någon arbetskod som hindrar honom från att dejta patienter i alla fall. Anyway, distriktssköterska Mikael gav mig en tid klockan 10.20 hos doktor Någonting de Någonting. Doktorns namn var oövervinnerligt svår att förstå och jag var tvungen att be distriktssköterska Mikael att upprepa namnet flera gånger för jag skulle skriva upp det, så att jag skulle komma ihåg det för att på så sätt spara tid på förvirrning när jag väl kom ner på vårdcentralen. Och ännu krångligare blev det när jag skulle anteckna namnet för dels låg jag ner i soffan och hade Concrete liggande på rygg tvärs över hela mig och dels hade jag inte glajjorna på så jag såg ingenting:

"Flås, flås, stånk och stön, skulle du kunna upprepa namnet en gång till, Concrete flytta på dig, ursäkta distriktssköterska Mikael, du förstår jag har en hund tvärs över mig och inga glasögon på, och namnet var, Concrete FLYTTAAA på dig, doktor Nååå...gonting de Nååå...gonting, CONCRETE LÄGG AV MED ATT SLICKA MINA FÖTTER DU FÅR INTE LIGGA KVAR I ALLA FALL, jag ber verkligen om ursäkt för besväret distriktssköterska Mikael, du förstår...jag har haft 40 grader feber sedan i söndags och är lite snurrig i huvudet, CON. CRETE. LÄGG. AV.NU..."

Till slut tänkte jag bara: Sluta, Asfalten. Sluta medan du fortfarande har lite värdighet kvar i kroppen. Just fucking quit while you're ahead. Men, jag tror inte att jag var så mycket ahead som jag trodde just då. Jag får leva på hoppet om att distriktssköterska Mikael varit med om värre, han har hört och sett allt.

Väl nere på vårdcentralen upptäckte jag att de har byggt om hela skiten. Kände inte alls igen mig och mitt snurriga, febriga huvud blev ytterligare förvirrat av att man skulle ta nummerlapp och sedan blev man anvisad att sätta sig i väntrummet till Barnavårdscentralen. Utrymmena är delade på mitten av receptionsområdet, på ena sidan finns Vårdcentralen och på andra sidan finns Barnavårdscentralen. Och även om du inte ska till BVC, så måste du vänta på din tur i receptionen där. Mycket underligt. Jag gick emot strömmen och stannade kvar i receptionsområdet, min förvirrade hjärna tänkte att jag inte ska sitta och flåsa influensabakterier bland söta småbarn som bara ska få någon spruta eller mätas/vägas. Detta ledde till att jag stod som ett hjon och bara svajade i största allmänhet. Jag hörde pipet från den där nummergrejen, men jag såg inte siffertavlan någonstans. Letade febrilt med blicken, men ne-hej, ingenstans fanns siffertavlan. Till slut kom en snäll sjuksköterska fram till mig och tittade på min nummerlapp och sade med mild röst: "Jag tror att du har missat ditt nummer, lilla vän, kom här så tar vi en ny lapp till dig och sedan ska du sätta dig hääär i väntrummet där siffffertaaavlan finns." Ååh, jag kände mig så himla dum. Klart att siffertavlan finns i väntrummet. Det är ju därför de vill att man ska sätta sig där och vänta på sin tur. Pucko Asfalten.

Nåväl, lite senare satt jag i det vanliga väntrummet för oss som är över 12 år gamla och väntade på att doktor Någonting de Någonting skulle ropa upp mig. Där fanns en TV, men det var inte vanliga tv-kanaler som visades. Näe, det var informationskanal om diverse sjukdomar. Ni vet, monotona röster och tomma blickar som berättar allt du behöver vet om osteoporos (benskörhet) och talar så sakta att man blir dum i huvudet. Jag ville bara dö efter 20 minuter av hjälpmedel, viktig information, uppmärksam på förändringar, bra balans i kroppen, D-vitaminer, etc. Och i nästa inslag satt Martin Lidberg och intervjuade en doktor i någonting om probiotiktabletter (whatever the fuck that is) och det var bara SÅ himla dåligt. Jag menar, how low can you go?

Jo, jag vet, man kan gå lägre. Det visade nästa inslag, för då var det Cecilia Ehrling som med uppspärrade ögon berättade att hon har varit förstoppad i större delen av sitt liv och att det även gett uttryck för andra symptom, som till exempel munsår. Men, nu var hon av med besvären för hon hade upptäckt Frukt & Fibrer och magen fungerar helt utan besvär numera. Har ingen aning om vad Frukt & Fibrer är för något, men jag kan bara anta att det är något laxativt.

Hur långt ska man ta det här med att göra saker tillsammans som par? Är det inte lite väl osexigt att göra sjukt sunkigt producerad väntrumsreklam-TV för diverse mag- och tarmprodukter? Hur mycket kan de ha fått betalt för de där två inslagen? Var det värt det?

Mitt i mina funderingar kom doktor Någonting de Någonting och ropade upp mig. Jag reagerade inte först för jag satt dels i mina egna tankar och dels använde han mitt andranamn när han ropade på mig. Så det uppstod lite förvirring innan jag kom på fötter. Jag vet inte om sköterskorna i receptionen hade varnat honom, men han talade otrrrrooooligt sakta med mig. Grejen var den att han babblade så mycket goja att jag inte riktigt förstod vart han ville komma. Jag vet att jag har bihåleinflammation och att jag är kraftigt förkyld samt att jag har alldeles för hög feber och ont i öronen, men det är ju slutsatser jag dragit själv redan innan jag kom dit. Han började prata om en massa olika mediciner och vad han rekommenderar och VARFÖR han rekommenderar dem samt hur man ska ta dem och hur ofta. Give it up already, tänkte jag, lägg för fan bara ner, ge mig recepten så att jag får gå hem och lägga mig igen. Blablabla...blahaaaa...blablabla...han bara malde på och malde på.

När jag äntligen kom till Apoteket, så hade jag ingen aning om vilka mediciner jag skulle få, så det var som ett lotteri. Det visade sig att jag fick antibiotika, några andra tabletter samt nässpray som skulle ta ner svullnaden i näsan och i öronen. Jahapp. Över 500 kr kostade medicinerna. Tack för den smällen doktor Någonting de Någonting. Jag har VERKLIGEN inte några andra hål att stoppa de pengarna i. Jag vill ha tillbaka min iranske läkare som pratar normalt och som skriver ut minst lika bra mediciner fast till hälften av det där monstruösa jag betalade igår. Doktor Shahani...KOM TILLBAKA!!!