Hej igen

Huga...det är flera månader sedan sist jag skrev, läste eller ens tänkte på bloggen. Och nu har jag skrivskräck, vet inte alls vad jag ska skriva om. Nästan som att börja om från scratch.

Jag börjar så sakteligen hämta mig från chocken med Mormor Asfalts cancerbesked i höstas. Fy fan vilken jävla smäll det var, en lavett rätt i hjärtat. Allting har, tack och lov, gått hur bra som helst och hon mår finemang, håller på med de sista strålningarna nu. Men shit i helvete vad hon skrämde upp mig. Idag skämtar vi om att hon ser ut som Skalle-Per, men september var ta mig fan ingen kul månad och jag önskar att jag aldrig mer behöver uppleva den gastkramande känslan i kroppen, som jag kände då mamma berättade att hon har cancer.

*skakar av mig olustkänslorna*

Sedan mitt sista inlägg har jag inte gjort mycket annat än jobbat, jobbat och jobbat lite till. Många är gångerna då jag funderat på huruvida det någonsin kommer att ske en förändring i mitt liv, eller kommer det alltid att se ut så som det gör nu? Jag vet att alla motivationspratare skulle enas om att man är sin egen lyckas smed, och till viss del är jag böjd att hålla med, men samtidigt så önskar jag att det fanns en sådan "panic button" att trycka på. En "panic button" skulle få användas låt oss säga max tre gånger under ett liv och när man trycker på den så uppenbarar sig ett orakel eller vad fan som helst, som svarar på alla frågor man kan tänkas ha. Det skulle vara så skönt att kunna få lite konkreta svar när förvirring råder och det känns som att livet har stagnerat innehållsmässigt medan tiden bara fortsätter att rinna iväg.

Lilltjejen har spenderat påsklovet med att vara sjuk; sedvanlig hosta, förkylning och feber. Tycker så synd om henne att hon inte har kunnat göra något kul under det här lovet heller; minns med fasa förra sommarlovets tre sista veckor då hon åkte på en rejäl lunginflammation med 12 dagar med 40-41 grader feber. Det var inte nådigt och det tog flera veckor ytterligare för henne att bli sig själv igen.

Jag vet inte när jag kommer att skriva nästa gång, men lever i alla fall och hoppas att alla därute mår bra.

Vi hörs!