Cube back in the day

Satt på tunnelbanan (vart annars) en eftermiddag efter jobbet och fnulade på någon idé och lyssnade på musik i vanlig ordning. Vid någon av stationerna mellan Slussen och Alby stiger en ung, hipp kille på med massa bråte med sig. Han satte sig på sätet bredvid mig, på andra sidan gången och fiskade upp en Rubiks kub och började fippla med den.

När jag säger fippla, så menar jag inte fippla i största allmänhet, utan det här var helt klart ett Rubiks-proffs. Med några snabba, flashiga moves, så var kubjäveln löst. Sådär effortlessly, som jag alltid har drömt om att kunna lösa den, men aldrig de facto lyckats med.

Och som jag har vänt och vridit på Ruben. Har suttit timme ut och timme in och vänt och vridit, och stundtals velat riva av mig mitt redan tunna hår (tack genpoolen, ytterligare en av de bra sakerna som jag INTE fick i lotteriet). Men aldrig någonsin har jag lyckats hela vägen.

Jag ville gärna tro att den här killen hade preparerat kuben, flyttat färgklistermärkena, så att han med just ett par flashiga moves skulle kunna impa på folk varthän han än valde att fiska upp den ur en av sina oversized fickor. Men han var säkert bara skitsmart.

Får helt enkelt fortsätta snurra på kuben och hoppas på att en dag, om 25 år till eller så, kunna sälla mig till de lyckliga få.

Är dock rädd för att jag snarare kommer att flytta på klistermärkena än klara att lösa kuben, hur mycket jag än försöker. Men det är väl det som är tjusningen med Rubiks kub, det som gör att någon som inte ens var född när originalet kom, sitter år 2008 och glänser på tuben.

Tänk att en av de mest fascinerande leksakerna genom tiderna inte är en Nintendo Wii eller den senaste Playstation-konsolen, eller den där avancerade robotleksaken. Tänk att en bit plast och lite färgklistermärken kan vara precis lika fängslande nu som för över 25 år sedan.