Opus magnum - again

Som många av er säkerligen redan vet, så jobbar jag extra som lekmannaövervakare. Nåväl, på grund av, eller tack vare, det blev jag inbjuden till ett firande av Frivilligarbetarnas dag på Nalens bakficka här i Stockholm. Det var på håret att jag inte gick dit; dels för att jag var dödstrött, och dels för att jag inte gillar att gå ut själv. Till syvende sist bestämde jag mig för att gå i alla fall och jag är väldigt glad att jag gjorde det.

Kvällen började med lite (alkoholfri) dricka och tilltugg i form av fyllda gravlaxrullar, brödpinnar omlindade med parmaskinka och någon slags smördegsinbakad pasta med spenatblad. Hur gott som helst kan jag säga! Jag tog min tallrik och tänkte sätta mig vid ett litet bord litegranna avsides eftersom jag inte kände någon. Men, så tänkte jag för mig själv att det här går ju inte för sig, jag måste ta mig i kragen och sluta vara en sådan mes.

Så jag gick fram till ett bord precis vid scenen, där satt tre personer; två äldre herrar och en kvinna, och jag frågade dem om jag kunde få slå mig ner vid deras bord eftersom jag inte hade något sällskap. Stol drogs ut och jag bjöds att sitta med dem, och det var inte alls så tvunget som jag trodde att det skulle kännas. De tre var:

- en författare - han som har varit med i Riket och som det stod om i tidningen för någon dag sedan, minns inte vad han heter

- en ryttare av samhället - påhittat namn, men jag kommer inte på något annat: han förklarade hela kvällen hur han lever på bidrag från samhället och att han inte vill ta ett avlönat arbete eftersom han anser att folk dagligen gör samhällstjänster så till den milda grad att samhället skulle rasa samman om dessa personer inte fanns. Han ansåg även att all världens ekonomi skulle störtdyka om USA inte fanns, och han hade dessutom räknat ut att rika människor välbestånd består endast på grund av att minst 300 människor får sätta livet till varje dag. Skulle det vara mindre än 300, så skulle ekonomin för rika kvickt degenerera.

- en kvinna som jobbar inom Stadsmissionen - hon koordinerar frivilligarbetare om jag inte minns helt fel. Via henne blev jag presenterad för den personen som är ansvarig för Stadsmissionens volontärutbildning. Jag fick volontärhefens visitkort och hon tyckte att jag skulle höra av mig om jag var intresserad av att eventuelt ta del av det programmet. Det är ofta fullbelagt på deras kurser, så hon sa att jag skulle vara beredd på väntetid. Har ännu inte bestämt mig för ifall jag ska ansöka till den eller inte; har ganska mycket omkring mig just nu, men det är definitivt något att tänka på inför framtiden.

Kvällen fortsatte med ett superbt tal av en chef inom Stadsmissionen. Hon var helt enkelt fantastisk. Sedan följde information angående nästa års firande och de efterlyser fler som vill delta i förberedelserna. Har lite idéer som gror i huvudet, så den personen skall jag kontakta vid tillfälle.

Efter talen blev det uppträdande; i Stockholm finns ett nivåboende som heter Bostället. Det är ett ställe där tidigare hemlösa och narkomaner ska lära sig att ta hand om egna boenden och så småningom slussas ut till "riktiga" lägenheter ute i samhället. Anyways, bandet som uppträdde, Arne and the Boställers, var ta mig fasen bland det bästa jag har hört på väldigt, väldigt länge. Det var fem personer, några boende och några personal, och de sjöng och spelade bland annat Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne", men de hade döpt om den till "Jag vill ha en egen våning" och skrivit om hela texten. Så himla bra!

Sedan hade de några andra låtar, men den sista var den absolut bästa. Nu minns jag inte vad den hette, men den handlade om en kvinna som flyttade med sin dotter från landet in till den stora staden för att söka jobb. Hon hittade inget jobb och det ena ledde till det andra och hon gled in i ett missbruk som till syvende sist resulterade i att hon förlorade vårdnaden om sitt barn. Texten var så otroligt välskriven och hon som sjöng hade en så speciell röst; hon sjöng verkligen med känsla. När jag hörde refrängen "jag är inte sjuk, jag är inte sjuk, jag är bara så oerhört trött", så fylldes mina ögon med tårar och jag fick kämpa för att inte börja snörvla på riktigt. Så bra var de.

Arne and the Boställers följdes upp av ett framträdande av Wille Crafoord. Jag har aldrig någonsin hört något av honom, i alla fall inte efter tiden med Just D, och jag har verkligen missat något. Han är fantastiskt begåvad den människan, och skriver texter som är så målande och som går rätt in i hjärtat med en stor dos humor i allvaret. Jag bara måste ha hans senaste skiva.

Det var verkligen en kväll fylld av olikheter, som ändå är likheter på det stora hela, och det var en tankfull Asfaltmamma som gled mot tunnelbanan efter att allt var slut. Olikheternas likhet på tuben var slående, även om de var helt separata människor som jag satt och observerade.

1) Knarkaren med tics
2) Gubben som såg ut att han hade smitit ut på otyg för att slippa
hemmets trista grå.
3) Unga killen, som vitt och brett talade i mobilen om att han hade
hittat biljetter till Thailand för bara 10 000 kronor
4) Den somaliska mannen som såg så otroligt lycklig ut
5) Den skånska tjejen som snackade högt i mobiltelefonen samtidigt som
hon tryckte i sig en 100 grams Marabou Dajm
6) Den propra kvinnan i övre 40-årsåldern som var så noga med att sitta
rak i ryggen och med benen husmorsaktigt korslagda.

Och när jag satt där och lyssnade och tittade, så slog det mig att ingen av dem kanske är så som jag föreställer mig. Kanske är de den totala motsatsen till vad de ser ut att vara:

1) Knarkaren med tics kanske inte alls är en knarkare, utan en
överintelligent och excentrisk mångmiljonär med Tourettes syndrom,
som gillar att åka tunnelbana.
2) Gubben kanske inte alls hade smitit ut, utan han kanske var på väg att
träffa en son eller dotter, som han inte hade sett på 30 år av den ena
eller den andra anledningen. Anledningen till att han inte kunde sitta
still var kanske att han var så extremt nervös att han inte iddes sitta
stilla.
3) Den unga killen är kanske inte alls en borgarbrackare med alldeles för
mycket tid och pengar över; han har kanske jobbat stenhårt på ett
skitjobb för att få råd att åka utomlands för första gången i sitt liv.
4) Den somaliska mannen - han måste vara lycklig. Eller så var han i
chocktillstånd för att hans älskade fru precis hade gått bort på
sjukhuset och han nu var på väg hem för att berätta de hemska
nyheterna till resten av familjen. Han kanske våndades i sitt inre över
hur han skulle berätta det. Hur sätter man ord på något sådant?
5) Den skånska tjejen - hon kanske gick hem och spydde upp chokladen.
Eller så hade hon precis varit och tränat ett stenhårt pass och behövde
snabbt få upp blodsockret för att hon annars skulle svimma av
blodsockerfall. Eller så var det kanske första biten choklad som hon
hade ätit på jättelänge.
6) Den propra kvinnan - hon var kanske på väg hem från
kvällsgudstjänsten i sin kyrka i stan. Eller så var hon på väg hem till
en make som slår henne och hon satt där på tunnelbanan och
förberedde sig, stålsatte sig mot, slagen som komma skulle. Eller så är
hon helt enkelt uppfostrad att sitta så. Hon kanske högst av allt
önskade att någon kunde komma och sätta sig brdvd henne och växla
några ord om vad som helst.

Poängenm ed ovanstående har jag redan glömt, men jag tror att det var i still med detta:

Man ska nog vara försiktig med att döma hunden efter håren, för man vet aldrig vad man missar om man ständigt koncentrerar sig på tunnelseende och vägrar att någon gång ibland se åt sidan. Att ta reda på vad som finns i periferin och framförallt, att uppmärksamma det som finns mitt framför näsan på en...man vet aldrig vilka (själsliga) rikedomar man kan hitta utmed röda linjen nummer 13 mot Norsborg.

Vad ser du när du ser dig omkring?