Lagen om all överjävlighet

Känsliga och fisförnäma läsare råds att inte läsa nedan inlägg.

Det är ingen hemlighet att jag är singel sedan (alldeles för) många år. Jag kan inte säga att jag tycker att det är särskilt roligt, men det funkar och jag är övertygad om att jag inte kommer att vara singel resten av mitt liv. Trots singelskapet, så innebär det inte att jag har levt ett kyskt liv, utan har haft min beskärda del av...vuxet umgänge for lack of a better word.

Jag är således på intet sätt en vrång eller pryd människa, vilket också är varför jag har en deal med en killkompis. Det är en gemensam överenskommelse som vi har träffat vid våra sinnes fulla bruk och det går ut på att när så andan faller på, så är den andre endast a phonecall away. Ifall omständigheterna tillåter, så brukar vi ses för lite nookie nookie. Skitbra. Enkelt. No strings attached. Ingen av oss behöver köpa grisen i säcken.

Nu är det så att han har varit upptagen det senaste året eller så, men är singel igen sedan ett par månader *asfalten gör vågen*. Och ikväll hände det sig så att Nyskild Kompis är här med sina barn (de sover alltså över hos oss) samtidigt som Killkompis ringer ett nookie call. Eftersom barnen sov sedan flera timmar tillbaka och eftersom Nyskild Kompis också nästan sov och bara skrattande mumlade "bros before hoes", så passade det sig ypperligt att Asfalten skulle pipa över till Killkompisen för lite av sagda nookie nookie. We-he-heey tänkte Asfalten för det är ett BRA tag (big ol' emphasis on the BRA) sedan sist det var någon action i betongen.

Benen i hyfsad kondition - CHECK
Hygienen i kondition - CHECK
Borstat tänderna - CHECK
Fintrosor på - CHECK
Ready to go - CHECK

Det enda som fattades var att ringa tillbaka till Killkompis för att säga att jag går hemifrån nu. Han brukar komma och möta mig halvvägs (vi bor ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att det ska vara lite halvläskigt att gå själv i beckmörker) för att han på sitt sätt är en gentleman. Glad i hågen tar jag upp telefonen och ringer till honom på hans hemtelefon, men han svarar inte. Tänkte då att han redan gått hemifrån och är på väg åt mitt håll, så jag ringer honom på mobilen. Den svarar han i och han står visserligen ute, men inte på väg till mig. Han står och väntar på en taxi för han måste ta sig till Huddinge sjukhus (eller Karolinska universitetssjukhus heter den väl numera) för någonting allvarligt hade hänt någon han kände.

Från det att vi lade på första gången tills att jag ringde upp förflöt det max 10 minuter. På de tio minuterna hann alltså någon göra sig riktigt illa och han måste susa iväg och Asfalten blir utan nookie nookie. Hur överjävligt är inte det? Kunde inte whoever det var som gjort illa sig vänta tills imorgon? Var det absolut nödvändigt tvunget att ske just ikväll?? I'm just asking.

Vet att jag borde vara större än så. Visst är det hemskt när någon gör sig så illa att de hamnar på sjukhus, verkligen. Men jag ska tala om något annat som är hemskt. När Asfalten får upp förhoppningarna och det faller pladask, platt som en pannkaka. Som jag skrev tidigare idag...If momma ain't happy, ain't nobody happy.

Ja, ja, jag byter väl om till de bekvämare fultrosorna då och tar på mig sunkpyjamasen och lägger mig och löser korsord. I brist på vågrät gymnastik, så får jag väl nöja mig med att idka hjärngymnastik. Kvällen kunde ha blivit rolig. Men om lagen om all överjävlighet säger nej, så är det nej and that's final.

Fa-an!