And the dry spell continues

Det är öken, öken, öken.

Den här situationen kan jämföras med julens godisskålar. Till att börja med finns där en hel massa godbitar att välja mellan, man kan få exakt det man vill ha i flera dagar. Ju längre tiden fortlöper dock, desto färre valmöjligheter har man. Visst finns där fortfarande godbitar kvar, men inte de bästa. Och till slut så äter man till och med de där små pillerformade godisarna i olika färger som ska smaka kola/mint/tuttifrutti/något annat först och lakrits sedan, men som de facto inte gör det hur gärna man än vill det. De smakar bara något diffust sockeraktigt och i brist på favoriterna, så duger väl socker i vilket format som helst under tiden.

Eller?

Det har fan gått så långt att jag börjar se på varenda karl (över 18 år) jag möter som potentiell godisleverantör; smågodis, pappersgodis, praliner, askgodis, choklad, naturgodis, Kinder-ägg...jag är redo att äta precis vad som helst. Seriously. Precis vad som helst.

Nä okej då, inte riktigt precis vad som helst. Men nästan.

Visst får man väl bekänna...hm-hm...sockerbegär högt och tydligt vid en såpass vuxen ålder som 31? Jag är inte längre någon tuggummituggande fjortis som fnissar åt allt möjligt, utan är faktiskt alla mina 31 år gammal. Okej, jag har mina fjortisstunder jag också, men på det stora hela, så är jag enligt konstens alla regler en vuxen kvinna. Och då får man säga, önska sig, idka och längta efter vuxna saker, eller hur?

Men va fa-an....godisaffären har ju stängt största delen av året. Damn it! Jag kommer att bli galen. På riktigt. Jag kommer att bli den där surkärringen på gården som hytter åt ungarna med käppen och snäser åt grannarna för ingenting. Och alla kommer de att skratta bakom ryggen på mig och fnittrande säga: "Äsch, hon har bara inte fått på länge." Och de kommer att ha helt rätt! Jag är övertygad om att om en person är utan godis tillräckligt länge, så blir man...konstig. Man går miste om något som är så jäkla roligt och bra för själen, och det värsta är att man VET OM vad man går miste om. Och det suger sunkballe!

Nä, nu ska jag samla mig och gå ut i skogen och trampa bort lite uppdämda energier. Tror Concrete är den som är lyckligast över sockerfriheten i vårt hushåll, för Asfalten kastar så mycket pinnar och så långt dessutom och det tycker Concrete om jättemycket.

En jävla tur att någon är nöjd åtminstone.