Ett udda kex

De flesta som känner mig vet att jag både fysiskt och verbalt i korta ordalag mest påminner om en liten elefant i porslinsbutik. Det har inte stört mig nämnvärt, inte mer än att det ibland har blivit riktigt pinsamt. På senare år har jag närmast accepterat mig själv och insett att jag aldrig kommer att bli den där graciösa gasellen, som jag tidigare har nämnt att jag så gärna skulle vilja vara.

Ovanstående har lett till att jag i yngre dagar ofta kände mig som ett jävla ufo. Ett udda kex så att säga. Någon som var trevlig nog för att ha kompisar, men som aldrig kände att hon riktigt passade in eller någonsin sade just de rätta sakerna. Det som en hundradels sekund tidigare lät bra i huvudet blev till något HELT annat när det väl flaxade ur mun på mig, så till den grad att jag ett tag på riktigt misstänkte att jag var en bortbyting från någon långväga tourette-klan.

Min breda erfarenhet av kardinala cock-ups har förvånansvärt nog stärkt mig ofantligt. Jag klarar till exempel av att hålla masken om jag råkar fjärta bland folk, vilket jag givetvis inte skulle göra för mitt eget höga nöjes skull precis närsomhelst. Bara vid speciella tillfällen. Nä, jag skämtade bara. Bara om jag råkar av ärligt misstag göra det. Inget jag är stolt över, men ni vet hur det är...practise makes a perfect poker face. Alla som har varit/är gravida vet precis vad jag talar om. Och ni som har mjölkmage vet också exakt vad jag menar. Don't even try to negate it!

Moving on. Jag har även observerat att jag inte är ensam om att vara ett udda kex. Det finns fler som jag, faktiskt fler än vad jag för några år sedan hade kunnat gissa. Vilket raskt för mig till nästa tankegång...what if...what if det finns fler udda kex än oudda kex? Tänk om de udda kexen egentligen inte är udda kex utan de facto helt vanliga Marie-kex? Sug på den tanken ni. Ganska hissnande va? Att vi faktiskt inte skiljer oss så himla mycket från nästa klantarsle. How liberating! En värld full av Marie-kex som inte gör annat än smular och sölar ner när de doppats i för mycket mjölk.

Känner att jag måste lägga av med kexandet, annars är det ingen som hänger med i tankegången och jag vill ju inte tappa de några tappra få som orkar läsa det jag skriver. Ni är ju the shit som gör det värt att återvända till bloggen när tiden, andan och situationen tillåter det. Don't think I've forgotten ye!

Ah, just det, har en ny observation från tunnelbanan. Jag kallar honom för Den polske Night at the Roxbury-byggjobbaren. Han har Haddaways "What is love" som ringsignal på mobilen samt vattenkammad page, som lika gärna kunde vara rent flottigt, men än är jag inte så frigjord att jag skulle våga mig fram för att känna på det. Han var en klockren syn på tuben efter att jag hade jobbat över för 42:a dagen i rad. Mera sånt tack!

Nu är det bingen som gäller gott folk. Hoppas att vi hörs snart igen!

Puss och kram och nyp i stjärten