Imorse på tunnelbanan

Fyra timmar med jämna mellanrum avbruten sömn i bagaget och Faithless "Insomnia" i hörlurarna på en tunnelbana halvfull med hålögda resenärer en disig och fuktig tisdagsmorgon är mer än tillräckligt för att det ska kännas som att jag inte helt långsökt skulle kunna vara en av karaktärerna i en ny Nick Hornby-novell.

Jag skulle vara den 30-åriga kvinnan, som utåt sett är lugn som en filbunke, men i själva verket världens drulle som hipp som happ hamnar i dråpliga situationer, som ofta leder till att hon får förklara sig ur de mest kniviga situationer och inte ens behöva ljuga om hur hon hamnade där för allt är sant...oturen är hennes värsta vän.

Lägg därtill att min fantasi skenade iväg med hästlängder igen:

1) afrikanen snett till höger om mig såg ut som ett språkgeni på väg till något institut för vetenskapliga tester för att forskare anser att han möjligtvis kan vara en savant

2) den unga iranska killen mitt emot afrikanen ser arg och hård ut, men det är han inte egentligen. Han är på väg till plugget där han omskolar sig efter att misshandeln förra året förlamade en stor del av hans ansiktsmuskler och ödelade en mycket lovande säljkarriär.

3) hippien längst bort i vagnen kysste precis sin fru och sin lille son adjö för att ge sig ut på en expedition till Antarktis; han tar tunnelbanan till jobbet, varifrån alla i gruppen skall fara tillsammans, en sista gång för att det skall kännas som en vanlig dag och inte dagen som påbörjar en årslång frånvaro från familjen (bagaget har han skickat i förväg med taxi).

4) den skygge svenske mannen mitt emot mig plockar nervöst bort en osynlig tråd från sin pullover. Han är ett nervöst vrak för hela hans värld vändes upp och ned imorse; hans mamma, som alltid tagit hand om honom, dog imorse och han är helt vilse.

5) Den unga polska kvinnan på andra sidan gången är på väg till okänd destination. Hon fick ett meddelande från sin lika okända chef inatt om att stå redo för avfärd denna morgon. Hon är topphemlig agent och har svart bälte i en drös med olika martial arts-grenar och inte ens Jean-Claude van Damme och Jackie Chan kombinerat skulle kunna ta sig an henne.

And so it went on...hade en ganska trevlig tunnelbaneresa after all.

PS. Lilltjejen fortfarande sjuk, men febern har gått ned lite, lite. Hon kräktes i sitt rum (täcken, lakan, kuddar, the whole nine yards) och över hela badrummet sent inatt, så jag har tvättat och tvättat och tvättat...därav lite sömn. Håller tummarna för att det är på bättringsvägen nu, äntligen, efter tio dagar. Men än är vi inte över ån...