fredag 3 augusti 2007

Håller med Malde och Myra

Malde kommenterade mitt inlägg om mopedligisterna utanför mitt hus såhär:

"...även om föräldrarna gjort allt vad de kunnat och lite till för att uppfostra sina telningar till ansvarstagande medborgare så är det dock ungdomarna själva som väljer hur de "vill" bete sig..."

Jag kan inte annat än att hålla med, undantag finns alltid.

Även om nämnda mopedligister kommer från otroligt trasiga hem med mycket komplicerade bakgrunder (know that for a fact), så betyder det inte att alla tonåringar på glid är från likadana bakgrunder. Det skulle vara som att hävda att alla singelmorsor lever på bidrag, att alla ensamstående killar som fortfarande bor med föräldrarna är konstiga, att alla invandrare kör BMW och har femton kilo guld hemma.

Om då föräldrar gör allt i sin makt för att barnen skall bli ansvarstagande medborgare. Om de överöser barnen med kärlek, regler och uppmuntran, vad är det som gör att vissa blir struliga eller kriminella eller både och i alla fall? Det finns nog inget enkelt svar på det, precis som det inte finns enkla svar på nästan något.

Men Malde makes a vital point...någonstans måste dessa ungdomar i alla fall välja hur de vill bete sig. Och det gäller både dem som kommer från trasiga bakgrunder och de som kommer från kärleksfulla hem. Någonstans på vägen klarar även en tonåring av att se och känna efter vad som är rätt och vad som är fel, och därefter göra ett val. Naturligtvis hänger mycket av den förmågan att välja mellan rätt och fel på hur man har blivit uppfostrad, men inte helt och hållet. Uppfostran är en del av vår uppväxt, den andra delen är sättet som vi väljer att förhålla oss till omvärlden, samhället, andra människor och allt det andra här i livet.

Det är lätt att bli frustrerad på någon som inte "beter sig som man ska" och det är förödande och utmattande att behöva utstå resultatet av den personens beteende när man själv inte är upphov till skälet varför han eller hon beter sig så. Det är ibland djävulskt svårt att känna empati för någon, som inte visar ett uns empati själv. Likgiltighet är bland det tuffaste jag vet att vittna eller utstå. Det är så kallt. Men om man lägger en extra stund på att tänka efter varför någon människa är inkapabel att känna empati och som är blankt likgiltig inför det mesta, så är det få som kan undgå att faktiskt känna empati. För en empatisk person är det inte så svårt att inse, att en sådan person som inte kan visa, eller ens erkänna för sig själv att man har några, känslor har djupare problem än många kan greppa. Det är inget som har uppstått över en natt och det är inget som försvinner på en natt heller. Och det är inget som ett samtal till Störningsjouren eller till den lokala polisens ledningscentral rättar till. Men, de samtalen kan indirekt vara början till en väg tillbaka för en person som hamnat snett.

Myra säger:

"Attityd och allmän inställning till saker och ting, borde ändras hos många. Det är inte konstigt att ungar 'blir som de blir' med de förebilder som finns..."

Hon har så himla rätt också. Ibland blir jag så otroligt frustrerad, ledsen, arg och har bara hjärtesorg rakt upp och ner, när jag ser och hör föräldrar som inte inser vilken skatt de har ansvar för. Jag förstår att trasiga hem ofta fortsätter in i kommande generationer, men jag inbillar mig att någon som har varit med om hemska saker som liten och som ungdom, och som ung vuxen, inte vill utsätta sina egna barn för liknande situationer. Jag vet att det går att bryta mönstret, man måste bara ha lite chutzpa. Jävlar anamma. Sisu. Vi har det inom oss allihop, även om den ligger djupare begravd hos en del än hos andra.

Nu är det inte bara föräldrarna som ensamma är förebilder för sina barn, även om de är de som har mest inflytande på ett barn. Förebilder finns överallt; idoler til exempel. Eller andra offentliga personer, eller andra personer i barnets omgivning. Barn tar efter de vuxna, det är helt klart. Och jag tycker någonstans att våra barn är allas barn. Missförstå mig rätt nu. Jag menar inte att du har lika mycket ansvar för dina grannars barn, som du har för dina egna barn. Jag menar bara att jag skulle aldrig drömma om att med vilje föregå med dåligt exempel inför en påverkbar individ, och jag tycker att DET är varje persons enskilda ansvar. Att föregå med gott exempel helt enkelt.

Att föregå med gott exempel innebär inte i min värld att man skall vara en paragrafryttare, som för ett four by four-liv och ställer enorma krav på alla omkring sig. Att föregå med gott exempel kan vara en mängd olika saker:

1) Lämna plats åt en bättre behövande på allmänna färdmedel.
2) Hjälpa skröpliga granngubben att bära hem matkassarna.
3) Inte gå mot rött inför småbarn.
4) Plocka upp efter sin hund.
5) Hjälpa till att plocka undan efter middagen.
6) Att hjälpa någon som behöver det.
7) Att göra läxor tillsammans med barnen.
8) Att visa känslor, både glädje, ilska och sorg.
9) Att inte supa inför barn, eller om det är en fest där både gammal och ung är med, att se till att det finns minst en eller två spiknyktra personer och att barnen vet om det.
10) Att lyssna när någon talar till dig.
11) Att inte skylla ifrån sig när man har gjort något fel.
12) Att be om förlåtelse när man har gjort något fel, och det gäller även vuxen till barn.

Listan kan bli hur lång som helst, men summa sumarum är väl att livet vore bra mycket enklare om vanligt bonnvett vore en självklar egenskap hos alla vuxna.

Och nu ska en tankesnurrig Asfalten sluta gagga på. Enough is enough, point made.

Natti natti, varthän du än må befinna dig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack underbara Asfaltmamman! Du har en underbar förmåga att sätta på pränt det jag inte visste att jag tänkte förrän jag läst vad du skrivit, som så många gånger förr. Det är lätt att bli grön av avund, men jag är inte missundsam. Jag tror att jag delar det med flera. Kramar i massor till dig min vän!

Anonym sa...

Jag ligger på knä framför dig och bara tackar för att det faktiskt finns fler människor som, dig i den här världen!Jag känner mig så ofta ensam i min syn på det du skriver om men du ver mig hopp om mänskligheten.Bamsemegastor kram till dig och tusen tack för att du finns. Det kommer göra det lättare för mig att någon gång i framtiden skaffa barn.