Förtroendet bara sjunker

Mopedisterna var återigen på plats utanför vårt hus ikväll. Det var bråk, skrik och skrän så att det ekade i hela Alby Hills. Jag ringde polisen första gången vid sex, andra gången vid åtta. Tredje gången ringde jag och krävde att de skulle komma hit eftersom de jäkla snorungarna, som kör dessa mopeder, väckte Lilltjejen två gånger så att hon satt och grät med sina 40,6 grader feber och kunde inte somna om.

När polisen ännu inte dykt upp vid halvelva, så fick jag nog och gick själv ned och sade till ligisthelvetet på skarpen. Jag var så arg så att jag skakade och jag vet inte om det var det att de verkligen såg att jag var arg på allvar (venen i pannan putade ut och höll på att spricka), eller om de drog sig tillbaka för att planera något skit, men de drog sig undan när jag sade (skrek)åt dem att hålla sig ifrån våran gård och den bredvid.

När jag så lyckades få bort dem, så kommer farbror Blå, eller två stycken, inglidande på gården i polisbil för att kolla läget. Tydligen hade de fått in över 20 anmälningar under kvällen och tyckte att det var värt att åka ut och kolla. Lättad gick jag fram till polisbilen och förklarade vad det var som hade hänt. Jag berättade att jag kan visa dem vilket garage mopederna står i och att de flesta av dem är stulna.

Vet ni vad jag fick tills var från den minst sagt irriterade polisen?

"Näe, det behövs inte. Vi tror dig när du säger det."

Vad i helvete bryr jag mig ifall de tror mig eller inte när de inte går 50 meter ur bilen för att kolla moppetillhållen. Det var ju bara ett sätt att släta över problemet och kliva på mig som anmälare.

Det andra som kom ur den körande polisens hånfulla mun var:

"De bor här. Vad vill du att vi ska göra?"

Detta sade han med nästan ett skratt på läpparna.

Hurra! Vilket fantastiskt förtroende man får för Sveriges rättssystem.

Så var det dags att sova i Asfalten, ögonen far i kors.

Men nu är det tyst utanför, hör till och med gräshopporna.