Onsdag i Asfalten

Vet ni hur det är att vakna till känslan av att någon eller något borrar små hål i hela ansiktet? Not very nice I tell ya och eftersom det har varit en sådan pissig dag (om än med ett bra slut), så vill jag nu gnälla lite och tar dessutom tacksamt emot alla sympatier som går att få tag på.

Do let me enlighten you about my morning and my day:

- ofrivilliga ryckningar titt som tätt i båda ögonen från det att jag vaknade
- tandköttet molade irriterande på morgonen, men aerobics-pulserade efter lunch
- en tand i övre vänstra käken kändes som att den skulle ramla ut när som helst
- kunde knappt röra tungan i munnen, för om den nuddade någonting på vänster sida, så sköt det blixtar rätt upp i hjärnan och fick ljusprickar att dansa inför ögonen på mig
- vid 13-tiden satt jag inne på mitt kontor och stortjöt för att de gjorde så ont; det spände i hela ansiktet, öronen värkte så att jag höll på att bli galen, det ilade som satan från den onda tanden ner mot halsen, in mot huvudet, och upp mot toppen av huvudet, samt som kronan på verket, så drog det i varenda jävla muskel som sitter fast i nacken
- jag fick en smärre panikattack för att jag blev fullständigt inkapabel att tänka klart eftersom smärtan blockerade allting
- min chef fick ta styret och fixa fram numret till en akuttandläkare för jag klarade inte att kolla upp det själv på nätet
- hulkade fram något i telefon till tandsköterskan som svarade i receptionen och hon sa bara: "Sätt dig på t-banan på en gång och kom hit, så fixar vi det"
- satt på skumpig buss och ännu skumpigare t-bana i närmare en halvtimme för att komma dit jag skulle, bara för att mötas av en väntetid på 90 minuter, som senare visade sig bli 150 minuter
- vid det här laget var jag så himla bortdomnad i huvudet att jag lyckades koppla bort smärtan och koncentrera mig på att läsa, och så småningom lättade trycket lite grann och jag kunde andas normalt igen
- fick träffa tandläkaren 17.35, som tog en bild på tanden och sade jahapp, ska vi fixa till det här nu då
- 17.37 tryckte hon tandköttet späckfullt med bedövningsmedel och jag svär vid allt jag håller heligt...jag trodde att jag hade kommit till himlen. För första gången på åtta veckor så kände jag absolut ingenting; inte i örat, inte i halsen, inte i tandköttet eller i tanden...totally painless...jag började nästan gråta av lättnad (kändes nästan som att jag var hög på lustgas eller något, precis som på förlossningen när Lilltjejen föddes)
- 17.39 kickade bedövningsmedlet in på allvar och jag kände hur hela vänstra ansiktshalvan bara slappnade av, to the point att jag inte ens kände när tandsköterskan råkade komma åt mina läppar med slemsugen så att jag förmodligen har mini-sugmärken på läpparna morgon
- på elva minuter hade tandläkaren ryckt av den onda tandens gamla amalgamlagning, konstaterat att halva tanden var död, ryckt ut nerven, rensat med något piprensarliknande instrument i nervkanalen, proppat den full med medicin och slängt på en tillfällig lagning, som håller tills jag ska träffa min ordinarie tandläkare den 15 juni, skrivit rapport och printat bilderna hon tog på mina tänder och gett mig en handfull tips och råd om vad jag ska göra ifall det börjar värka igen, vilket hon intre trodde skulle ske, men for insurance reasons, så måste hon väl rabbla hela litanian

Alltså, 17.50 travade jag ut från Tandakuten och kände ingenting, men däremot upptäckte jag en del andra saker:

- om jag log, så drogs hela munpartiet till höger
- jag hade ganska taskig kontroll på tungan
- jag kunde inte blinka med vänster öga
- halva näsan var bortdomnad
- jag hittade en liten amalgambit i min BH
- jag hade amalgamsmak i munnen och det är en bitter smak kan jag tala om

Nu har bedövningen börjat släppa lite grann och än känns ingen smärta. Avvaktar dock tills imorgon innan jag ropar tjohoo.

Och nu, nu ska jag lägga mig i soffan och slötitta på TV en stund och sedan ska jag sova, för jag har varit så spänd SÅ länge, att jag är helt slut nu när det inte gör ont längre.

Nighty night, people, where ever you are!