The magnitude of the horror is beginning to unfold

Vi steg av bussen och Lilltjejen sade med sin oskyldiga röst:
"Har du sett mamma, titta vad många fåglar det sitter på elstolpens linor precis vid busstationen."

Vi närmade oss det Asfaltiska hemmet och Lilltjejen sade med undran i rösten:
"Har du sett mamma, de flyger så nära huset och de är så många."

Vi satt i vardagsrummet och såg på ett program på TV, när en stor skugga drog förbi utanför fönstret och Lilltjejen sade med förvåning i rösten:
"Mamma, nu är det något konstigt i görningen. Vad håller de på med?"

Vi gick ut med hunden lite senare och Asfalten tänkte med en touch av skräck:
"I knew it. They're coming for me. This is it, this is what has been waiting to happen since...well...since you know what."

Fåglar.

Stora svarta fåglar med hemska näbbar.

Big birds with a huge grudge on their shoulders.

Jag säger bara Kamikaze-Myggan och Den Siste Mohikanen a k a Rambo-Getingen.

My days are numbered.

Farewell, m'dears. Ever so regretfully, farewell.