Julen klappad och klar

Så har jag då haft en välbehövlig paus från i stort sett allting, inte bara bloggen. Det har varit extremt skönt att bara vara. Eller ja, att bara göra sådant som man inte har tid med under den trista vardagen. Som till exempel att umgås med vänner, bjuda på middagar, och inte minst fira julen! Och nu sitter jag här och sippar julmust från finvinglaset och känner mig allmänt nöjd med allting.

Av någon konstig anledning har jag och Lilltjejen haft en hel massa energi att baka efter jobb och skola veckan före julafton i år. Det blev:

1) Kola med polkagriskross i - Riktigt gott!! Risken för tappade lagningar är dock överhängande stor, men tricket är att suga på kolan, då räcker den längre OCH man slipper dyra besök hos tandläkaren!

2) Pepparkakshus - Vår första någonsin och den blev ett...okonventionellt pepparkakshus i brist på bättre vokabulär. Vi dekorerade taket med skumsockerbitar, men det fanns bara ett problem...en till taket...en till Lilltjejen...en till taket...en till Asfaltis...och vips så hade vi inte så att det räckte till hela taket. Halva ena sidan var tom, så vi kom på en nödlösning; tre skumtomtar nedklämda i skorstenen gömde sig för tre geleråttor som vi klistrade fast på den tomma takbiten och så skrev vi Asfaltis & Lilltjejen med glasyr omkring dem. Givetvis hade vi även de obligatoriska och tillika färgglada Smarties plupparna på.

3) Fudge - Jag tror att jag hade i lite väl mycket socker i smeten, men gott blev det:).

4) Finska julstjärnor - fyllningen, som består av plommon, har ungefär samma konsistens som barnbeck, vilket kanske inte låter så aptitligt, men slutresultatet är himmelskt. Julen är inte komplett om det inte finns finska julstjärnor på fikabordet.

5) Pepparkakor - I år körde vi en ny variant, som vi inte hade testat förut. Vi dekorerade samtliga 75 peppisar med rosa och vit glasyr. Det gör vi inte igen kan jag ju säga på en gång. I alla fall inte 75 stycken. Det är så jäkla jobbigt att klämma på tuberna. Och hur kommer det sig att den vita glasyren är mycket, mycket trögare än den rosa? Och varför kommer man aldrig ihåg vilken som är den tröga (vilket resulterar i rosa glasyr all over the place)?

Och så till den allra viktigaste nyheten. Hunden. Aweeeeee säger jag bara. Hon är SÅÅÅÅÅ SÖÖÖÖÖÖT! Det är en Perro de Aqua Espanõl, det vill säga en spansk vattenhund. Hon är två år gammal och är den klokaste vovven i hela världen. Hon kom till oss dagen före julafton och Lilltjejen hade inte en aning om det innan. Vi gick ut med soporna tillsammans och då stod de förra ägarna med henne utanför och väntade med Vovven. Hon hade en hel drös med rött, krulligt presentsnöre runt halsen och kom fram och gosade på en gång. Och Lilltjejen fattade noll.

Lilltjejen har under en längre tid frågat mig om vi inte kan låna en hund från någon, typ passa en hund i en eller två veckor, bara för att "ha en hund en stund", som hon brukar uttrycka det. Så hon trodde först att det var en sådan hund jag hade fixat. Och som hon bölade. Hon blev alldeles chockad och grät hejdlöst, av glädje kan tilläggas. Hon skrattade och snyftade om vartannat. Det var inte förrän flera minuter senare som hon fattade att hunden var vår på riktigt. Att den ska bo hos oss forever. Och då grät hon ännu mer. Stackarn skakade i hela kroppen så att jag trodde att hon skulle falla omkull. Jag har aldrig någonsin sett henne så glad. De förra ägarna började böla de med för de blev så himla rörda och jag bölar alltid för allting, så jag snyftade jag också. Och sen såg jag min mamma torka sig i ögonvråna. Så där stod vi, fyra vuxna människor och ett barn, och bara bölade. Och hunden fattade ingenting.

Allting har gått över förväntan bra. Vovven är så tillgiven och kramgo, så att det är helt sanslöst. Och hon sover på rygg med tassarna drällande all over the place:). Som det är nu, så känns det som att vi har haft henne hur länge som helst. Och asfalten har träningsvärk må ni tro, efter alla långpromenader som vi har tagit under dessa lediga dagar. Och hans om skall gå ut med Vovven två gånger per dag medan jag och Lilltjejen är på skola och jobb kommer jättebra överens med Vovven. Och hon ylade bara lite grann första gången som hon blev lämnad ensam i strax under en timme, men sen har hon varit knäpptyst. Lite skäller hon när det ringer på dörren, men det är sådant som inte stör alls. Det är bara bra egentligen, då vet jag att ingen kan smyga in här när jag inte hör, det vill säga om jag skulle ha glömt att låsa dörren av någon anledning.

Det har verkligen varit en jättetrevlig jul. Och nu är det snart nyår. Kan ni tänka er att ett helt år har gått igen och det känns som att det var igår som vi firade in 2006. Sjukt vad snabbt tiden går. Vi brukar bara vara hemma på nyår. Ibland har vi kompisar över på middag och så sitter vi och spelar spel och äter något gott. Och ungarna har sällskap av varandra också.

Jag är själv skitskraj för raketer och smällare, så jag håller mig gärna inne så mycket som möjligt. Två gånger har jag varit nära att få riktigt stora raketer på mig, och det vill jag inte vara med om någon mer gång. Det värsta är när det är småungar som har fått tag på smällare och kastar dem lite hur som helst. Återigen...where are the bloody parents?!? Och vad är det för päron som inte håller koll på vad ungarna gör? Olyckor är inte något som "händer någon annan". Olyckor kan hända vem som helst och sedan sitter de där och undrar vad det var som hände. Grrrr säger jag bara.

Nä, nu ska Asfalten läsa nya boken och sedan nanna kudde eftersom imorgon är en arbetsdag.

Om vi inte hörs tidigare, så vill jag skicka en hel drös med bamsekramar till allihop, samt önska

GOTT NYTT ÅR 2007!!!