Tomorrow's another day

Dagen har lunkat på och tog faktiskt slut fortare än vad jag hade väntat mig. Konstigt det där, hur tiden ibland går så himla sakta och innan man vet ordet av så har den sprungit och gömt sig någonstans bakom nästa gryning.

Jag har inte varit på mitt mest sociala humör idag och är fortfarande inte det. Tur för mig att jag inte har någon här att behöva vara social emot (Lilltjejen sover). Och otur också för om jag hade någon att vara social med, så kanske jag inte skulle vara så osocial så ofta annars. Snurrigt förklarat, men jag tror att ni fattar.

Tänker väldigt mycket på Indianen och undrar hur hon egentligen mår. Även om det var väntat, så kan det inte vara en lätt situation.

Inte helt osökt går också mina tankar till tiden då min egen pappa dog. Jag var sjutton år gammal och trodde att jag visste allt om hur världen fungerar. Ibland kan jag sakna pappa så mycket att det svider i magen och värker i hjärtat. Ändå kan jag inte bringa mig själv till att gå till hans grav. Det är flera år sedan jag var där sist. Det är inget jag är stolt över, men det är vad det är. Jag tänker alltid att nu ska jag gå dit. Nu ska jag plantera blommor och sköta om graven lite. Nu ska jag gå dit med sådana gravljus och göra det lite fint och mysigt. Men, det blir aldrig av och jag vet inte riktigt varför. Det blir bara inte av. Men, snart så.

Näe, jag tror att jag lugnt kan konstatera att det inte är någon vidare munter kväll i asfalten, men som det sägs: "När det är som mörkast, så är det som närmast till gryningen".

Vem som än sa det var nog inte helt medveten om Norden och hur det här med dagsljus, or lack thereof, fungerar här.

God natt allihop, sov gott och var snälla mot varandra.