Söndag med sällskap

Minns ni Singelpappan?

I söndags hade en av Lilltjejens kompisar kalas, och på detta kalas kom även Singelpappans dotter. Eftersom kalaset hölls i en bowlinghall rätt långt från där Singelpappan bor, så bestämde han sig för att stanna istället för att åka hem emellan. Efter någon minut av "jahapp", "mhm" och "bra jobbat på julmarknaden i helgen", så klämde han fram:

"Jag tänkte att det...jo, alltså, det är väl ganska tråkigt att bara sitta här och...eeh...vänta..eehh...så jag tänkte att jag skulle...eeh..alltså jag tänkte att vi kanske kunde...eehh...har du lust att hänga med och shoppa...eeh...medan vi väntar på barnen...eeh..."

Ni må tro att de andra föräldrarna kastade långa blickar efter oss när vi avlägsnade oss från lokalen tillsammans, hehe...nu har de allt något att skvallra om!

Vi åkte till ett stort shoppingcenter och knatade runt och kikade på än det ena, än det andra. Jag hade aldrig varit där tidigare, vilket han däremot hade. Jag insåg någonstans att det var ett enormt kliv för honom att fråga om jag ville följa med, så jag tänkte att jag måste visa lite framfötter jag med.

Stop right there!

Jag vet vad ni tänker.

Men, det var inte så att jag hånglade ner honom i rulltrappan på väg till andra våningen (även om jag kanske allra helst hade velat det).

Jag råkar veta att han vet mycket om mycket, och han är väl som de flesta karlar...trivs bäst när han får förklara komplicerade saker. It's a man-thing, girls, it's never going to make sense to us, but it makes them feel good and at ease. Som till exempel när detta shoppingcenter hade blivit ett inomhuscenter, varför det byggdes om till ett inomhuscenter, hur det var planlagt, hur det såg ut innan ombyggningen etc, etc.

Nu är inte jag sådär fantastiskt intresserad av utformningen av shoppingcenter. In fact, jag gillar inte ens att shoppa, utan ser det mest som ett nödvändigt ont, som faktiskt måste ta plats någon gång med jämna mellanrum. Men, jag fattade att det var en gemensam plattform att stå på just där och då. Så jag frågade på om än det ena, än det andra. Och han berättade. Jag vet inte vart någonstans det hände, men han verkade helt plötsligt mycket mer avslappnad än i bowlinghallen. Vi snackade litteratur inne i en bokaffär, diskuterade en lampa i en krimskramsaffär, pratade mobiler på "The Phone House"...och det var hur mysigt som helst.

Jag skiter väl i att det började med en massa byggsnack. Det är ett litet pris att betala för en trevlig timme med en trevlig karl. Det var nästan så att jag kunde ana känslan av hur det skulle vara att göra det lite oftare. Att ha trevligt. Med en man. Utan att känna tvånget att put up för att behålla. Inte för att jag någonsin skulle göra det, men ändå. Det var najs att slippa det känslokravet for a change.

Det var konstigt.

Bra konstigt.

Vill ha mera bra konstigt.

Med honom.