Orup och fötter

"Stockholm har blivit kallt", "Jag blir hellre jagad av vargar", "Regn hos mig", "Magaluf"...and the list goes on. Orup har gjort en hel del bra låtar genom tiderna, och vad jag har förstått, så är han inte helt obegåvad som låtskrivare heller. Därför är jag helt dumbfounded inför hans senaste singel "Måndag-Fredag". Maken till skitdålig låt får man fan leta efter. Om ni tyckte att Victoria Silverstedts musikaliska bidrag på pophimlen var apdåligt, så kan jag meddela att Orup nu har gjort en djupdykning way below that. Refrängen gör särskilt ont.

Så raskt över till något annat.

För ett tag sedan så nämnde Henrysdotter fotfobi i en av kommentarerna på en av mina bloggar, och det förde helt oförhappandes mina tankar till sommaren 2005. Det var sommaren då Asfalten fick barnfri semester i nio dagar och for iväg till hemlandet för att party hardy med syrran och kompisarna. Party hardy blev det och jösses...what happened there, stays there *asfalten grimaserar illa till minnet*.

På äkta finnpajsarmanér, så hände det sig att syrran, syrrans man och jag hamnade ute på någon godforsaken stuga med ett helt gäng med rätt så roliga människor. Jag ska inte gå in på några detaljer, men det hela slutade med att jag blev kvar på stugan över natten i sällskap med ett hångeloffer. I ciderdiset var han väldigt söt och trevlig och vi hade mycket att prata om. När det var läggdags, så fanns det inte någon tanke på annat än sova eftersom dragen är väl bara förnamnet på tillståndet de flesta av oss befann sig i.

Nästa dag kom och gick och vi bestämde att jag skulle vara kvar en natt till, eftersom jag inte hade något annat särskilt för mig. Inte helt oväntat, så skulle det badas bastu och det föll sig ganska naturligt att hångeloffret och jag bastade tillsammans (allting givetvis helt oskyldigt förutom att vi var in our birthday suits båda två). Vi satt aslänge och bara snackade, hävde på mer vatten på aggregatet och snackade lite till. Väldigt svettigt, mysigt och trevligt.

Ända tills jag tittade ner på hans fötter.

*Hitchcock-moment med isande stråkljud i bakgrunden*

Oh...my....God!!! Han hade the worst case of simhud mellan tårna, som jag någonsin sett i hela mitt liv. Vilket i och för sig var lätt för jag hade innan dess aldrig sett någon med simhud mellan tårna. What a shocker!!! Vi snackar inte bara lite grann simhud, utan mer i stil med Harry Potters fötter när han käkar det där jävla sjögräset i "Den Flammande Bägaren". Lord have mercy on this poor soul, jag trodde på allvar att jag skulle svimma.

Efter att jag hade upptäckt hans...ortopediska predikament...så visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag kunde inte säga något, jag ville inte se på fötterna, men av samma anledning som jag inte kan låta bli att stirra på killar som har penisen i ena byxbenet, så kunde jag inte slita blicken från hans fötter. De blev ju inte direkt vackrare av att han inte hade klippt tånaglarna på God knows how long. Han märkte ingenting på mig, men jag lovar er...det var riktigt jobbigt att lägga sig i tältet bredvid honom den natten och jag måste erkänna att jag behöll strumporna på. Jag vet inte varför, jag kände mig bara tvungen till det.

Jag vet, jag borde skämmas och jag gör, på allvar, verkligen det. Han kan väl inte rå för att han föddes med simfötter. Det finns miljoner med människor som har simhud mellan tårna och all respekt till dem, men jag fixar inte det. Det är inget personligt, det bara är så.

Det var dagen då jag insåg att min insektsfobi hade fått en kompis.

Simhudsfobi.

Och nu...ja, nu är det läggdags för mig. Imorgon är en lång dag; ska till Lilltjejens skola efter jobbet för att styra upp loppisborden och det som skall säljas inför lördagens julmarknad.

Godnattkramar från betongen!