Alby Hills

Hej

2009-03-18T09:54:00.004+01:00

Den senaste tiden har inte varit helt lätt på något sätt och det är anledningen till att jag har varit borta så länge.

Vet inte om jag har nämnt det för någon, men jag har lidit av grava sömnproblem sedan sena tonåren. Det kommer och går i perioder, men på bra dagar snittar jag 5 timmar per natt. På dåliga dagar blir det 2-3 timmar på sin höjd, om ens det. Jag har haft och är fortfarande mitt inne i en riktigt, riktigt dålig sömnperiod. Och när jag sover så här lite så tar det all min kraft att ens ta mig igenom dagen utan att bryta ihop av ren utmattning. Hjärnan blir helt slö och jag har inte koll på någonting, tappar bort saker, glömmer bort saker, har ingen inspiration till någonting. Jag känner mig ihålig och är bara ledsen hela tiden. Av erfarenhet vet jag att det här går över efter ett tag, några veckor till så borde det bli bättre.

Så jag har inte glömt bort er och inte heller planerat att sluta blogga. Jag bara orkar ingenting utöver det jag absolut måste just nu.

Hittade ett pianostycke som jag skulle vilja dela med mig av. Han som spelar heter Yiruma och stycket heter "River Flows in You":

Sportlov i betongen

2009-02-24T15:50:00.000+01:00

Blir inte mycket blogga av denna vecka heller. Nu är det sportlov och vi gör allt det där vi aldrig hinner under arbetsveckorna. Jobbade igår, men har ledigt resten av veckan.

Vi hörs och störs när läget har coolat ner sig. Hoppas alla har det bra!

Kram/Asfalten

Ett till roligt inslag...you gotta love it!

2009-02-20T10:27:00.001+01:00

Too Perky? Now there's a cure!

2009-02-20T10:15:00.004+01:00

Hittade det här på YouTube och bara måste dela det med er. Helt fantastiskt hur legitimt och "på riktigt" det här verkar:

För fler inslag, kolla in www.theonion.com.

Jag blir så nyfiken

2009-02-19T09:21:00.003+01:00

Imorse tog jag en sväng förbi apoteket vid Klarabergsviadukten i T-Centralen och utanför apoteket såg jag för första gången i mitt liv en person med livvakt. Visst har jag sett artister och sådant med livvakter, men det här var första gången jag såg en till synes helt vanlig människa med livvakt.

Livvakten såg ut som livvakter generellt ser ut i min värld i alla fall. Han var lång och atletiskt byggd, kring 30-årsåldern, hade mörk kostym och skinnhandskar på händerna. Han hade en öronsnäcka med hudfärgad "krulltråd" som åkte ned innanför skjortan.

Kvinnan livvakten vaktade såg däremot inte alls ut som en person jag tänker mig ska ha livvakt. Hon var jättekort och satt, hade morgonrufsigt hår, påsar under ögonen och en maska som hade gått i strumpbyxorna. På fötterna hade hon dammiga promenadskor och hon drog på en skamfilad liten resväska. Vi möttes vid hyllan för nikotintuggummin och hon köpte samma sak som jag, Nicotinell 4mg med mintsmak.

Kvinnan såg så himla vanlig ut och jag hade så gärna velat fråga varför hon var tvungen att ha livvakt, men det gjorde jag inte. Nyfikenheten får mig att spinna en hel uppsjö av olika scenarion och jag har haft fullt upp hela morgonen med att försöka bestämma mig för varför jag tror att hon hade livvakt.

Än har jag inte kommit på något vettigt som inte inkluderar fantastiska flykter från någon gerilla ute i världen eller undercover agent goes shabby housewife för att undkomma en ex-man som är inblandad i diverse olagligheter.

Vad tror ni?

Hur oförskämd får man vara?

2009-02-18T12:03:00.002+01:00

Träffade en granne på bussen imorse. Hon talar svenska, men inte så jättebra. Hon jobbar hårt och har två barn, är ensamstående.

En kompis/bekant (och kompisens man) till henne hade erbjudit sig att ta hand om hennes barn ibland på helgerna för att de ska få erfara normalt familjeliv med en manlig förebild närvarande. Min granne avböjde erbjudandet för hon vill ju givetvis träffa sina barn själv på helgerna eftersom hon jobbar så mycket i veckorna.

Jag höll på att smälla av när jag hörde detta. Vadå "erfara normalt familjeliv"? Bara för att det inte finns en pappa i hemmet, är det då automatiskt ett onormalt familjeliv? Räknas inte familjer med en förälder som en riktig familj? Hur är det då med familjer med homosexuella föräldrar? Är inte de heller en riktig familj? Vad är en "normal" familj och existerar de överhuvudtaget?

Nog för att jag tycker att det är nyttigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder, men de olika förebilderna kan ju hittas överallt annars i den utökade familjen och i bekantskapskretsen. Vad är det som säger att den kvinnliga eller den manliga förebilden måste vara just en pappa eller en mamma?

Fy fan för skitidioter som grannens "kompis".

Asfaltens ordnörderi

2009-02-16T23:29:00.002+01:00

Jag vet inte om det var de senaste dagarnas mentala stress eller om det var någonting annat som fick mig att nästan skratta ihjäl mig när jag idag by happenstance fick veta vad snabel-a (@) heter på norska.

Alfakrull.

Sug på den. Smaka på den. Insup den.

AlfaKRULL. Med kjempe-norskt uttal.

Man kan inte annat än skratta.

Fortfarande lite nere

2009-02-16T09:46:00.002+01:00

Tack för alla era kommentarer till förra inlägget, verkligen.

Lönen trillade så småningom in i fredags eftermiddag, så det var väl bra. Fast den hann i stort sett bara vända på kontot för det var en hel drös med räkningar och sådant som skulle betalas på en gång. Nåväl, det kommer nya pengar både den här veckan och nästa, inklusive ett litet extrajobb som kommer att vara det som gör att vi klarar oss ganska bra den här månaden i alla fall, dyrt tandläkarbesök till trots.

Humöret är fortfarande inte på topp, men jag har i alla fall börjat fundera lite grann för plan B. Man blir inte direkt uppmuntrad av arbetsförmedlingens annonser, finns inte så mycket som jag är kvalificerad för eller intresserad av. Fast om det verkligen kommer till den punkten att jag måste ha ett annat jobb, då tar jag i princip vad som helst som sätter mat på bordet och ger oss tak över huvudet.

Usch, jag har verkligen noll och ingen lust att börja leta annat jobb. Förr har jag bytt jobb som andra människor byter strumpor för att jag blev så fort uttråkad. Mitt nuvarande jobb har jag haft i över två år och känner för första gången att jag har hamnat i en bransch som jag verkligen tycker om och vill vara kvar i. Och nu det här jäkla regnmolnet över huvudet att kanske inte få vara kvar. Jag har aldrig varit i en sådan här situation där jag behöver vara orolig för mitt arbete. Jag har alltid slutat självmant och aldrig fått sparken eller blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Snacka om reality check.

Jag ska inte gräva ner mig totalt, men jag måste få vara putt en liten stund till för att få det ur systemet.

Ha en fin dag allihop!

Trevlig helg?

2009-02-13T11:32:00.004+01:00

Ja, det som verkade vara en bra och trevlig början på veckans sista arbetsdag visade sig snabbt bli den värsta av dem alla.

Fredagsfrukosten kombinerades med ett stormöte med samtliga filialer på konferenstelfon samt högsta chefen på plats och redan där började det svida lite i maggropen.

Vi fick vet att tio personer ska bort.

Vi vet inte vilka ska bort.

Vi vet inte när de ska bort.

Det enda vi fick veta var att de berörda kommer att bli informerade "någon gång i mars".

Och så hade de höga herrarna mage att önska alla en riktigt trevlig helg.

Som kronan på verket, grädden på moset och det där strået som hotar att bryta kamelens rygg, så har lönen ännu inte kommit in på våra konton trots att vi har lönedag idag.

Tack. Verkligen.

Och nu vill jag hissa

2009-02-12T09:05:00.003+01:00

Jag och Lilltjejen satt och slözappade bland kanalerna en kväll förra helgen. Suckade över att det enda som stod till buds var:

1. Sex
2. Droger
3. Otyglat våld
4. Annat obehagligt

Jag kan alltså inte se på TV tillsammans med min 10-åriga dotter klockan nio på en lördagkväll eftersom merparten av det som visas är sådant som inte är direkt lämpligt för en tioåring att se på. I alla fall inte min tioåring för over my dead body att hon ska bli en avtrubbad menace to society som på 11-årsdagen förvandlas till ett monster utan dess like. Ok, jag överdriver kanske lite grann, men ni fattar vad jag menar. Jag tycker inte att en tioåring ska titta på program som föga skiljer sig från porrfilmer eller där folk blir attackerade, nedslagna, våldtagna och lemlästade stup i kvarten. Det ena programmet värre än det andra.

Är det någon annan än jag som är trött på att en film eller ett program klassas som bra först då den har tillräckligt mått av våld, splatter, sex och fart? Är det någon mer än jag som saknar ett lite lugnare tempo med lite snällare innehåll?

Ibland glimmar det dock till även i TV-tablån. Och det är de glimmande juvelerna jag vill hissa idag. Program och filmer som jag kan titta på tillsammans med min dotter utan att varken hon eller jag dör av leda. I helgen till exempel, så visades Rosa Pantern med bland andra Steve Martin och Jean Reno. Helt underbart rolig film, vi skrattade så vi tjöt och hade jättekul. Komedi, lite action, lite spänning, men på ett väldigt oskyldigt sätt som hela familjen kan se på. Sådant gillar jag.

Och nu i helgen ska vi försöka komma iväg på bio och se Rosa Pantern 2, tyckte att jag läste nånstans att den har premiär på fredag. Eller kanske var det nästa fredag. Anyway, den ska vi se.

Nu vill jag dissa

2009-02-09T09:12:00.002+01:00

Jag vill dissa radioreklam och TV-reklam som gör reklam för saker som är menade för vuxna, men där någon PR-idiot bestämt att det är en bra idé att muta barn med gud vet vad till att ge reklamen en mer legitim touch. Ungarna säger ju saker som de själva inte ens fattar hälften av.

Ett jävligt bra exempel på detta är nummerupplysningen 188100 samt Stockholm Diesel. Don't even get me started on McDonald's och deras "hälsosamma profilering" of late.

Barn utnyttjas på alla möjliga hemska sätt i vårt samhälle som är en miljon gånger värre än att ställa upp i radio- och TV-reklam för allehanda produkter och tjänster. I admit that. Men jag tycker fortfarande att det är fult, riktigt fult.

Urpremiär i det Asfaltiska hemmet

2009-02-06T21:20:00.004+01:00

Jahapp.

Här har vi gått och klarat oss i alla dessa år, nästan elva närmare bestämt (eller 31 år om vi ska gå på min ålder) och så sker det precis när vi har gosat ner oss i soffan och bunkrat upp för Let's Dance.

Vi upptäckte att Lilltjejen har löss. Massor av löss. Jag har närmast religiöst kammat igenom håret med den bästa av bästa luskammar, a k a top notch-kammen, varenda gång det har kommit rapporter från skolan eller från bekantskapskretsen att lössen har gjort entré. Aldrig någonsin har hon haft så mycket som ett enda ägg, varken levande eller tomt, och inte heller ett enda krälande helveteskryp i håret.

Första genomkamningen renderade ca. 12 levande bamsingar och då menar jag verkligen bamsebamsingar, säkert 3-4 mm långa och man såg de där äckliga benen klart och tydligt. Alldeles FÖR klart och tydligt. Och som de krälade på det vita pappret, fy faaaaaaan säger jag bara. Vid nästa repa med kammen tog vi tre till av de satans ohyggen och ett otal ägg, både levande och tomma.

Lilltjejen gnydde och ryste.

Jag gnydde inombords och ryste något så gröndjävulskt. För jag har ju ett litet problem som påverkas i allra högsta grad av lössen, nämligen min förbannade insektsfobi. Nog för att jag har blivit en hårsmån bättre på att hantera den förlamande skräcken i och med att vi fick Concrete och därmed fästingar ibland på det halvåret då det beger sig. Men det är helt klart och tydligt att jag fortfarande har en fruktansvärd insektsfobi, det går inte att komma undan eller skönmåla på något sätt. Och jag vet att jag inte kommer att sova särskilt väl inatt, om jag kan sova överhuvudtaget.

Kammade igenom mitt hår också, men som tur är hade jag varken kryp eller ägg i min korta frisyr. När Lilltjejen har gått och lagt sig, så bara måste jag få ge utlopp för fobin och göra lusbehandling i mitt hår också. Bara för att lugna det där som säger att det kryllar i huvudet på mig fast det inte gör det i verkligheten. Duscha måste jag också göra, så varmt det bara går utan att skada huden. Jag hoppas att luskrämen svider i hårbotten på mig, det skulle på något sätt kännas bättre. Och säkrare för om det svider så måste det betyda att medlet är starkt.

Nu sitter Lilltjejen i soffan med andra omgången lusguckamoja insmort på varje millimeter av hårbotten och varje millimeter av varje hårstrå, ända ut i topparna.

We're taking no chances, de jävlarna ska döden dö.

Fredagsfärgerna gul och grå

2009-02-06T13:06:00.003+01:00

Det är nog välidgt lite grått i den här bilden, men desto mer gult. Jag tog fotot i min farmos fantastiska trädgård en sommareftermiddag ifjol. Har inte använt några som helst specialfilter eller på något sätt altererat fotot och har inte den blekaste hur bakgrunden kunde bli färgad sådär. Det var som sagt en solig sommareftermiddag. Go figure.

För fler bidrag i veckans Fredagsfärger, klicka HÄR.

Fredagens fototema: Tro

2009-02-06T00:15:00.003+01:00

Det förnuftigt vuxna i mig säger att det inte finns en kruka med guld vid regnbågens ände, men barnet inom mig skuttar hoppsasteg av obändig lycka och tro på sagor och äventyr varje gång jag ser en regnbåge.

Fler bilder på denna fredags tema hittar ni HÄR.

Goda nyheter i all korthet

2009-02-05T11:13:00.002+01:00

Skriver en kortis bara eftersom jag sitter på jobbet. Fick precis godkänt att jag får börja jobba hemifrån en dag i veckan från och med nästa vecka. Det innebär att jag och Lilltjejen kommer att ha hela 4 timmar extra tid tillsammans eftersom det är den tid jag sparar på att inte åka in till jobbet en dag i veckan.

Guld värt!!!

*asfalten skuttar tjolahopp och skrattar för sig själv*

Direkt från det Asfaltiska Köket

2009-02-04T23:29:00.007+01:00

Fräscha tomater och gurka som båda faktiskt för en gångs skull var väl värda sitt hutlöst dyra kilopris (varför finns det inte något tak på grönsakspriserna?!)

Söt och crunchy storfavorit i det Asfaltiska Hemmet, röd paprika

Krispig isbergssallad till ett verkligt hutlöst dyrt pris (hittade dock, som tur är, en liten rackare som passar ett litet hushåll med liten budget)

Köttfärs av god kvalitet för ovanligt billiga 39,90 kr per kilo tillsammans med Santa Marias tacokrydda samt lite allroundkrydda

Lite vardagslyx med majschips (ostsmak), krejme freijsche och chunky salsa

Och det här är vad Concrete suktade och suckade ljudligt efter och som Asfalten, Lilltjejen och Mormor Asfalt slukade i sig för några timmar sedan:

Kan meddela att smakupplevelsen vida översteg Kycklingwrapen!

We're all fabulous

2009-02-04T12:28:00.004+01:00

Tack söta rara Jules för det här:

Ska lista fem saker som jag absolut inte kan vara utan och sedan nominera 5 st som jag vill ge utmärkelsen till.

Det här är vad Asfalten inte kan klara sig utan:

1. Lilltjejen - utan henne är min dag väldigt tom och jag kan heller inte sova ordentligt de nätter hon sover borta.

2. Datorn - har varit mitt sällskap under alla de kvällar och nätter som jag inte har behövt vaka med Lilltjejen (tack vare hennes fantastiska sömnvanor sedan dag 1)

3. Litteratur - om jag inte får läsa något så saknas det något, böcker av alla dess slag behöver jag var dag.

4. Nikotintuggummi - planer finns på att sluta även med dem, men än så länge klarar jag mig inte utan.

5. Concrete - finns nästan ingenting som går upp mot att dra på sig gummistövlarna och dra ut i skogen med Concrete och se hennes lycka över den minsta av pinnar.

Förutom att jag tycker att Jules blogg är helt fabulous, så vill jag nominera följande:

Myra

Malde

Nika

Lighty

Liselott

Det är inte ofta jag hatar...

2009-02-03T11:25:00.002+01:00

...men idag kan jag deklarera att jag från djupet av mitt hjärta, så fullständigt som det bara är möjligt, hatar inkompetenta redovisningsbyråer.

Jag tycker att de kan säcka ihop och dö, försvinna från jordens yta och sluta plåga ihjäl oss med sin existens.

Poff...be gone!!!

Mama needs a real good cry

2009-02-01T22:13:00.004+01:00

Jag skulle vilja gråta. Jag vill sätta mig ned och gråta ut riktigt ordentligt. Och jag menar inte sådär Hollywood-dramatiskt med tårar sakta strilande nedför kinderna medan jag tittar ut på skymningen som sakta faller ned över staden. Näe, jag vill hulka och snora så att ögonen svullnar till oigenkännlighet, ett hederligt fulgråt. Jag vill snyta mig femtioelva gånger med extra mjuka näsdukar, jag vill dricka ett glas kallt vatten emellanåt och sedan böla ännu mer. Jag vill tömma det uppdämda förrådet all in one go. Jag vill se Liam Neesons begravningstal i Love Actually och gråta över det, jag vill känna strupen snöras samman och ännu fler tårar svämma över och utför.

Jag har ingen särskild anledning alls, jag är inte ett dugg ledsen. Inte ens mensen är på väg, så det är inte därför heller. Jag vill bara helt enkelt have a good cry för jag har inte grinat på så otroligt länge och det är ju SÅ skönt när gråten sedan tar slut. Kroppen känns på något sätt genomrensad efter en sådan episod, och det känns lite lättare att andas och fy f-n vad bra jag sover efter en gråtmild kväll. Som en död.

Grejen är den att jag inte kan göra det precis närsomhelst för Lilltjejen är ju hemma och hon har någon inbyggd radar som talar om när jag gråter för hon vaknar ALLTID. Eller så kommer hon hem oplanerat tidigt från en kompis och hittar mig i köket, diskandes eller bakandes, och så kramar hon mig bakifrån och säger "Mamma, det ordnar sig". Och då grinar jag ännu mer för jag är ju inte ledsen, men jag blir så otroligt rörd över hennes omtanke. Och jag ser på henne att hon blir lite orolig även om hon inte säger något. Jag tror på att man ska visa hela känsloregistret för barn, men jag vill ju inte freak her out genom att hulkande böla för absolut ingenting.

Alltså, nu börjar operation Tårar. Jag måste planera in en gråtkväll helt för mig själv. Lilltjejen får sova över hos någon kompis och jag ska ladda upp med allt sorgligt som jag bara kan komma på. Gamla foton, pappas minnesbok från begravningen, Den gröna milen och Love Actually, jag ska tänka på den där natten innan Lilltjejen föddes (garanterad tårdrypare i alla lägen), jag ska läsa hennes babybok. Om jag är riktigt smart, så väntar jag tills mensen. Då kommer jag definitivt inte ha några problem med att locka fram tårarna. Då är allt jag behöver just ovannämnda Liam Neesons begravningstal i Love Actually. Say no more, det kommer att formligen spruta saltvatten i asfalten.

Mmhm, yup, mama needs a real good cry.

Fredagsfärgerna denna vecka: Brun och vit

2009-01-30T19:01:00.005+01:00

Uppdatering: Har försökt posta kommentar på Fredagsfärger och tala om att mitt bidrag ligger inne, men av någon anledning så går det inte. Hoppas att det är några som hittar hit i alla fall :o)!

I det Asfaltiska hemmet bakas det mycket och ofta, därför associerar jag färgerna brun och vit med...choklad! För inte så länge sedan testade jag ett nytt cheesecake-recept och här är bildbeviset, direkt från det Asfaltiska Köket:

Se Fredagsfärger för fler bidrag på veckans tema.

Musikmontage - frickin' great!

2009-01-30T10:15:00.003+01:00

Fick den här videon skickad till mig och jag bara måste dela den med er. Lyssna och njut!!! Och ha en riktigt trevlig helg ya'll :o).

Fredagsfoto - Musik

2009-01-29T23:03:00.005+01:00

Asfalten diggar Outlandish kolossalt mycket; deras sound, attityd, inställning och för att de är en av de bästa liveakterna jag någonsin sett.

Bilden är inte så konstnärlig eller skarp och definitivt inte det perfekta fotot. Däremot förknippar jag det med ett av mina absolut starkaste musikminnen och en av de där få absolut perfekta stunderna som ibland glimmar till.

Klicka HÄR för att ser fler Fredagsfoton på veckans tema.

(För er som är intresserade av att höra Outlandish musik, så finns väldigt många av deras låtar på YouTube. Rekommenderar särskilt Look into my eyes, Walou och Aicha.)

Just another ride on the tube

2009-01-28T22:19:00.003+01:00

Satt på tuben på väg hem från jobbet och det kurrade som fan i maggropen. Mådde illa av medicinerna vid lunch, så jag åt inte så mycket av min finska snabbmat (läs: stekt köttfärs, stekt lök, kokade makaroner, blanda ihop och vóila, finsk snabbmat...eller makaroonimössöä som vi experter kallar det).

Där satt jag i godan ro och led av hungerkoma och drömde om olika maträtter, den ena godare än den andra. Vid Liljeholmen steg en tjej på tuben och satte sig bredvid mig. Inget konstigt med det, tuben är full av folk, både män och kvinnor i alla former, storlekar och utföranden. Skillnaden var att den här tjejen fiskade upp ett mystiskt paket ur sin väska. Det mystiska paketet visade sig några sekunder senare vara en kycklingwrap som såg så otroligt god ut och doftade alldeles himmelskt. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma eller allra minst förgås av aromerna. Föga anade tjejen att hon hade satt sig bredvid en utsvulten asfaltisk varg.

I nästa sekund, innan jag hann hindra mig själv, formligen slet jag kycklingwrapen ur händerna på henne och tryckte i mig den så att det flög dyrbart goda kycklingbitar åt alla håll. Jag iddes inte ens torka bort majonnäsen från mungiporna utan satt där med galen blick i mina uppspärrade, utsvultna ögon och flåsade med munnen proppfull. Tjejen hann inte ens reagera innan jag hade svalt den sista biten och skuldmedvetet slickade fingrarna och mungiporna rena. Det var så gott att jag inte ens hade vett att skämmas ordentligt.

Ok, jag gjorde inte det där på riktigt, utan lade band på mig själv och lät den stackars tösen ha sin kycklingwrap ifred. Men i en annan värld och en annan tid, så hade jag varit vargen, kycklingwrapen hade spelat rollen som mormor och tjejen hade gjort en utmärkt Rödluva.

Den röda tråden

2009-01-26T20:35:00.004+01:00

Jag har många gånger funderat på vad det är som får en människa att orka igenom den ena hemska upplevelsen efter den andra. Vad är det som gör att han eller hon tar sig igenom utan att stryka med på kuppen? Var i kroppen sitter den där extra reserven som har en tendens att vara just det som hindrar kamelens rygg från att brytas?

När jag tänker tillbaka på de tuffaste tiderna i mitt liv, så känns de så avlägsna på något sätt. Nästan som att det har hänt någon annan och inte mig, som om de är sekvenser ur en film som jag sett för länge sedan. Och så känns det även fast jag är så att säga mitt uppe i en sådan tuff situation just nu. Jag väntar fortfarande på att himlen ska falla ner, att jorden ska gå under eller åtminstone rasa lite grann.

Raset verkar dock utebli. Jag vet inte vad det beror på, om jag kanske har blivit stärkt av tidigare erfarenheter. Kanske är det som de lärda säger: "Det som inte dödar det härdar". Kanske har jag fått själsliga muskler utan att jag ens märkt det, sådana som min kropp gräver fram när jag behöver det och till och med då när jag inte ens fattar att jag behöver dem, automatiskt ni vet.

Alla historier, eller åtminstone de flesta, har en röd tråd och så har även mina historier och incidenter, de tuffa tiderna. De åtföljs inte alltid, men väldigt ofta av någonting roligt. Det är inga stora saker i sig, men tillräckligt för att jag ska stanna upp och tänka efter. Hinna känna att nog fan finns det någon därute som ser till att jag inte får alltför mycket på min tallrik på en gång. Det kan vara till exempel att vinna biobiljetter just när börsen är som tommast och hjärtat tungt, att hitta en femtiolapp på marken när det är allt som behövs för att fixa de där sista dagarna innan lön, att chefen bjuder avdelningen på lunch precis den där dagen "lunchlådan blev kvar hemma i kylskåpet" eller att du kommer hem och hittar en utbetalningsavi på hallgolvet för att tröttheten och uppgivenheten gjorde att både originalfakturan OCH påminnelsefakturan blev betald. Helt enkelt saker som gör att orken inte tar helt slut, att reserven kickar in och att ljuset som syns i änden av tunneln faktiskt inte är ett annalkande tåg.

Det är konstigt hur saker och ting ofta löser sig. Inte av sig själv, men kanske lite från oväntat håll ibland. Det har hänt mig så många små saker under årens lopp att jag har svårt att tro att det är bara lustiga sammanträffanden. Det har vid ett par tillfällen varit så...riktade saker, så mitt i prick precis just det jag behövde, att det är lite läskigt. Och en del gånger har det varit så oförklarligt på något sätt. Och när jag funderar på det då och tänker att vad fan...så kommer jag på att ja, just det...det är ju så det ska vara. Att ge och att få. Det man lämnar bakom sig finner man framför sig. Då kommer jag ihåg att jag nog har gjort mig förtjänt av det här på något sätt.

Det är ytterligare en av principerna i det Asfaltiska hemmet, att inte bara ta, ta, ta. Kom alltid ihåg att ge också, så fort du får chansen till det. Och det handlar inte enkom om pengar. Det handlar om ge av sin tid, om uppmärksamhet, om att bry sig när någon har det svårare. Och ibland är det något så litet och världsligt som att låna ut en hundralapp. Att ge skickar en våg av givande framåt, åt sidorna och i vissa fall även bakåt. Som ringarna som sprider sig på vattnet när den minsta av stenar just ploppat ner. Det må vara ett uttjatat koncept det här med att ge, men det fungerar faktiskt.

Prova så får du se.

Och svaret är...

2009-01-25T21:46:00.004+01:00

...om du sätter första bokstaven sist och läser ordet från höger till vänster, så är blir det samma ord....

Och här följer några foton på vad Lilltjejen och jag har fått gosa med i eftermiddag (klicka på vardera foto för större bild):

Tankenöt

2009-01-25T10:50:00.003+01:00

Vad har dessa ord gemensamt?

Banana

Dresser

Grammar

Potato

Revive

Uneven

Assess

Jag kan avslöja så pass mycket att svaret inte är att alla ord har minst två lika bokstäver.

Happy thinking!!!

Ode to dry spells and rains rolling in

2009-01-24T15:32:00.005+01:00

Once upon a time there was a long and exhausting dry spell
amongst the labyrinth streets of mighty fine Alby Hills
And the readers gathered huddling saying: "Pray, do tell"
Knowingly nodding whilst popping another vile penicillin pill

Mama Asphalt took a breath and let the story begin unfolding,
almost seems a vicarious experience, looking in hindsight,
The tale of the night when the rains slowly rolled in
over the winding streets and curves of the hills of might

Now, now, don't get carried away or imagine that which is not,
meaning neither fabulous, fantastic or unforgetably striking
Rather something that was dearly needed, wanted in this plot
As the rains swept in and the gentlman went about to her liking

Two casual hours the rains cared to remain, before they moved on
as suddenly as a carcrash, almost as if only by happenstance
But the streets carry no more dust or dirt, and the cool song
is like a breeze through the jungle that still stands a chance

So hear now, dryspellers out there, there and over yonder,
the rains are coming your way, slowly, slowly and surely
Just keep your eyes open, your mind free and don't you ponder
whether it's this minute or if it'll make your hair curly

It'll be all of those things and all at a moment's once,
leading stress away, keeping irritation out and at bay
And so Mama Asphalt ends the story, time flies and runs
whether we like it or not, and there the gentleman shall lay

Until next time the rains come for a visit in the hills
curiously sending out a succession of warm and tingly chills

Fredagsfärger: Silver och Vit

2009-01-23T22:48:00.003+01:00

På Fredagsfärger hittade jag ytterligare en fotoutmaning som jag kände att jag ville hoppas på. Gillar verkligen att se hur andra tolkar de olika teman som dyker upp.

Här följer således mitt bidrag till veckans färgtema Silver och Vit:

(en särdeles distingerad herre som vi hittade på en bro någonstans i London)

Fotoutmaning antagen

2009-01-23T09:48:00.002+01:00

Hittade en rolig fotoutmaning hos Åsa gillar rosa och här är mitt bidrag till veckans tema, som är "SPEGEL":

Riktig betongdjungel

2009-01-22T23:10:00.003+01:00

Ikväll fick vi känna på djungelliv i nästan fem timmar här i Alby Hills.

Först inget vatten i ett par tre timmar och därefter elavbrott i nästan två timmar. Exotiskt. Massa tända ljus. Hörde allt vad grannarna pratade/bråkade om. Kanske inte lika roligt.

För att inte göra det alltför enkelt för mig själv, så gick jag givetvis och gjorde nummer ett på toan och spolade av hjärtans lust, innan jag kom på att när vattnet är avstängt, så fylls ju inte tanken på. Och så var det ju det där med sparvarna.

Saaaatan.

Priset man får betala för att vara en airhead.

Ett djävulens påfund

2009-01-22T19:46:00.003+01:00

Jag ska skriva ett ord här nedan och sedan vill jag att ni funderar på vad ordet innebär för er, smaka på det och känn efter vilka associationer ni får:

KÅVEPENIN

Penicillin? Japp, det är det. Det korrekta medicinska namnet är faktiskt fenoximetylpenicillinkalium, visste ni det? Nästan lika långt som finskans längsta ord.

Har ni funderat klart nu? Kom ni fram till något? Ska jag berätta vad jag förknippar detta djävulens påfund med? Är ni helt säkra på det? Ok, here goes:

Sparvar.

Jodå, ni läste rätt, sparvar.

Närmare bestämt en hel flock frenetiskt flaxande sådana.

Som flyger i expressfart ur arslet på MIG.

Inte helt olikt en kulspruta från andra världskriget.

Det är en jävla tur att jag är tjock, annars hade jag väl varit dödligt anemisk vid det här laget.

Expedition Vårdcentral

2009-01-22T07:21:00.002+01:00

Igår tog jag så mig själv i kragen och ringde till vårdcentralen och beställde tid hos doktorn. Eller ja, numera ringer man inte till en riktig person, utan man lämnar sina uppgifter på en maskin och sedan bekräftar maskinen: "Du blir uppringd klo...ckan...noll ni...o tju...go...fem...av en sjuksköterska". Och tricket är att de verkligen ringer upp, hur smidigt som helst.

Det var distriktssköterska Mikael som ringde upp mig, han lät lite sexig, men jag tror att jag sabbade mina eventuella chanser genom att prata osammanhängande och grötigt (jag hade hunnit somna emellan och hade dessutom återigen nästan 40 grader feber). Jaja, han har väl någon arbetskod som hindrar honom från att dejta patienter i alla fall. Anyway, distriktssköterska Mikael gav mig en tid klockan 10.20 hos doktor Någonting de Någonting. Doktorns namn var oövervinnerligt svår att förstå och jag var tvungen att be distriktssköterska Mikael att upprepa namnet flera gånger för jag skulle skriva upp det, så att jag skulle komma ihåg det för att på så sätt spara tid på förvirrning när jag väl kom ner på vårdcentralen. Och ännu krångligare blev det när jag skulle anteckna namnet för dels låg jag ner i soffan och hade Concrete liggande på rygg tvärs över hela mig och dels hade jag inte glajjorna på så jag såg ingenting:

"Flås, flås, stånk och stön, skulle du kunna upprepa namnet en gång till, Concrete flytta på dig, ursäkta distriktssköterska Mikael, du förstår jag har en hund tvärs över mig och inga glasögon på, och namnet var, Concrete FLYTTAAA på dig, doktor Nååå...gonting de Nååå...gonting, CONCRETE LÄGG AV MED ATT SLICKA MINA FÖTTER DU FÅR INTE LIGGA KVAR I ALLA FALL, jag ber verkligen om ursäkt för besväret distriktssköterska Mikael, du förstår...jag har haft 40 grader feber sedan i söndags och är lite snurrig i huvudet, CON. CRETE. LÄGG. AV.NU..."

Till slut tänkte jag bara: Sluta, Asfalten. Sluta medan du fortfarande har lite värdighet kvar i kroppen. Just fucking quit while you're ahead. Men, jag tror inte att jag var så mycket ahead som jag trodde just då. Jag får leva på hoppet om att distriktssköterska Mikael varit med om värre, han har hört och sett allt.

Väl nere på vårdcentralen upptäckte jag att de har byggt om hela skiten. Kände inte alls igen mig och mitt snurriga, febriga huvud blev ytterligare förvirrat av att man skulle ta nummerlapp och sedan blev man anvisad att sätta sig i väntrummet till Barnavårdscentralen. Utrymmena är delade på mitten av receptionsområdet, på ena sidan finns Vårdcentralen och på andra sidan finns Barnavårdscentralen. Och även om du inte ska till BVC, så måste du vänta på din tur i receptionen där. Mycket underligt. Jag gick emot strömmen och stannade kvar i receptionsområdet, min förvirrade hjärna tänkte att jag inte ska sitta och flåsa influensabakterier bland söta småbarn som bara ska få någon spruta eller mätas/vägas. Detta ledde till att jag stod som ett hjon och bara svajade i största allmänhet. Jag hörde pipet från den där nummergrejen, men jag såg inte siffertavlan någonstans. Letade febrilt med blicken, men ne-hej, ingenstans fanns siffertavlan. Till slut kom en snäll sjuksköterska fram till mig och tittade på min nummerlapp och sade med mild röst: "Jag tror att du har missat ditt nummer, lilla vän, kom här så tar vi en ny lapp till dig och sedan ska du sätta dig hääär i väntrummet där siffffertaaavlan finns." Ååh, jag kände mig så himla dum. Klart att siffertavlan finns i väntrummet. Det är ju därför de vill att man ska sätta sig där och vänta på sin tur. Pucko Asfalten.

Nåväl, lite senare satt jag i det vanliga väntrummet för oss som är över 12 år gamla och väntade på att doktor Någonting de Någonting skulle ropa upp mig. Där fanns en TV, men det var inte vanliga tv-kanaler som visades. Näe, det var informationskanal om diverse sjukdomar. Ni vet, monotona röster och tomma blickar som berättar allt du behöver vet om osteoporos (benskörhet) och talar så sakta att man blir dum i huvudet. Jag ville bara dö efter 20 minuter av hjälpmedel, viktig information, uppmärksam på förändringar, bra balans i kroppen, D-vitaminer, etc. Och i nästa inslag satt Martin Lidberg och intervjuade en doktor i någonting om probiotiktabletter (whatever the fuck that is) och det var bara SÅ himla dåligt. Jag menar, how low can you go?

Jo, jag vet, man kan gå lägre. Det visade nästa inslag, för då var det Cecilia Ehrling som med uppspärrade ögon berättade att hon har varit förstoppad i större delen av sitt liv och att det även gett uttryck för andra symptom, som till exempel munsår. Men, nu var hon av med besvären för hon hade upptäckt Frukt & Fibrer och magen fungerar helt utan besvär numera. Har ingen aning om vad Frukt & Fibrer är för något, men jag kan bara anta att det är något laxativt.

Hur långt ska man ta det här med att göra saker tillsammans som par? Är det inte lite väl osexigt att göra sjukt sunkigt producerad väntrumsreklam-TV för diverse mag- och tarmprodukter? Hur mycket kan de ha fått betalt för de där två inslagen? Var det värt det?

Mitt i mina funderingar kom doktor Någonting de Någonting och ropade upp mig. Jag reagerade inte först för jag satt dels i mina egna tankar och dels använde han mitt andranamn när han ropade på mig. Så det uppstod lite förvirring innan jag kom på fötter. Jag vet inte om sköterskorna i receptionen hade varnat honom, men han talade otrrrrooooligt sakta med mig. Grejen var den att han babblade så mycket goja att jag inte riktigt förstod vart han ville komma. Jag vet att jag har bihåleinflammation och att jag är kraftigt förkyld samt att jag har alldeles för hög feber och ont i öronen, men det är ju slutsatser jag dragit själv redan innan jag kom dit. Han började prata om en massa olika mediciner och vad han rekommenderar och VARFÖR han rekommenderar dem samt hur man ska ta dem och hur ofta. Give it up already, tänkte jag, lägg för fan bara ner, ge mig recepten så att jag får gå hem och lägga mig igen. Blablabla...blahaaaa...blablabla...han bara malde på och malde på.

När jag äntligen kom till Apoteket, så hade jag ingen aning om vilka mediciner jag skulle få, så det var som ett lotteri. Det visade sig att jag fick antibiotika, några andra tabletter samt nässpray som skulle ta ner svullnaden i näsan och i öronen. Jahapp. Över 500 kr kostade medicinerna. Tack för den smällen doktor Någonting de Någonting. Jag har VERKLIGEN inte några andra hål att stoppa de pengarna i. Jag vill ha tillbaka min iranske läkare som pratar normalt och som skriver ut minst lika bra mediciner fast till hälften av det där monstruösa jag betalade igår. Doktor Shahani...KOM TILLBAKA!!!

Wind of Change?

2009-01-20T21:29:00.005+01:00

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: jag kan noll och ingenting om politik. Jag vet knappt vad de olika partierna står för eller vad de har för ideologier, ännu mindre vet jag namnet på diverse partiledare och deras anhängare. Jag gör ett nytt, tappert försök att förstå varje gång det vankas val. Jag kammar noll varje gång.

Men till och med en politisk imbecill som jag inser när något stort händer. Jag vet att det jag såg idag är en historisk händelse av astronomiska mått. Och jag är otroligt berörd av den hängivenhet som Barack Obama och hans familj utstrålar. Nog för att det är en 27-årig vit knappt-torr-bakom-öronen-kille som skriver Obamas tal, men i så fall verkar de vara synkade till sista cellen. För första gången någonsin (för mig) kändes det som att jag lyssnade på en politikers egna ord och det lät som att han verkligen menade det han sa. Han talade utantill och han talade direkt, nästan utan att blinka. Ärlighet.

Det är ingen tvekan om att han är en exceptionell man och att han chutzpa utan dess like. Det som låg i fatet för honom, enligt min outbildade åsikt, var de Hollywoodianskt blaffigt amerikanska samt den tungt religiösa betoningen på hela ceremonin. Jag förstår att vem det än var som var "party planner" för installationen ville betona fosterlandskärleken, samhörigheten med allas nästa, oavsett etniskt ursprung och att en ändring verkligen är på väg. Kanske är jag aningen för mycket europé för att uppskatta det fläskigt storstilade. I get that. Men, som kommentatorn på SVT24 försiktigt närmast viskade fram: Är inte USA ett land där staten och kyrkan sägs vara separata? Varför väljer man då att lägga så stor vikt vid religionen? Jag förstår inte riktigt det. Eller kanske gör jag det. Kanske är det för att religion är en stor grej over there (oavsett hur äkta eller oäkta sagda tro är). Kanske är det precis det som behövs för att få Average Joe och Average Jody att rösta. So be it säger jag då. Om det är det som krävs för att "the change will come", så är det fine by me. Inte för att de har rådfrågat mig, men I trust I will hear from Vice President Biden any day now. Sist men inte minst, så ska jag upprepa de ord som jag har yttrat mången gång sedan Obama valdes till president:

Jag hoppas att Barack Obama håller sig i livet länge nog för att se sina döttrar växa upp och för att se förändringarna till det bättre i det land han älskar så högt.

Hail Queen Elisabeth Höglund!

2009-01-19T21:27:00.003+01:00

Låg i soffan och zappade bland kanalerna och råkade stanna på SVT1 där Svenska Idrottsgalan 2009 som bäst sänds. Och just då kom Elisabeth Höglund in på scenen och skulle presentera Årets kvinnliga idrottare.

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vem Elisabeth Höglund var innan, bara att jag tror att hon kanske är med i årets upplaga av Let's Dance. Men jag är inte säker.

Men i alla fall. Elisabeths presentation när hon steg in på scenen inkluderade hennes bragder på tidigt sjuttiotal, hon vann cykeltävlingar då kvinnor inte nämnvärt skulle göra sig varken sedda eller hörda.

Hon höll ett alldeles underbart tal om just kvinnors situation i sportvärlden så som den har varit och hur den (tack och lov) har blivit. Hon nämnde att på sjuttiotalet så var det allmänt tyckt att det var "äckligt med kvinnor som svettades och hade snor kring munnen" och att det var någon högt uppsatt karl inom Svenska Cykelförbundet som hade gått ut i pressen och sagt just precis så. Kvinnor skulle mest laga mat och föda barn, allra helst samtidigt om det var möjligt.

Aldrig har jag sett en hop karlar vända och vrida på sig så obekvämt, aldrig har så många gubbstruttar harklat sig på en och samma gång i Globen. Och jag skäms att erkänna detta, men aldrig hade jag tänkt på hur det var inom idrotten på sjuttiotalet. Jag är ju född på sjuttiotalet och jag känner inte att jag någonsin har fått stå tillbaka för att jag är kvinna och för att jag har ett förflutet inom idrott.

Men, and here's the thing, det är ju just på grund av kvinnor som Elisabeth Höglund som jag slipper känna så. Tack vare Elisabeth och hennes likar överallt i världen, inte bara inom sporten, så har jag fått vara den flicka jag föddes till, den tjej jag utvecklades till och den kvinna jag har blivit. En som vet sitt värde och som inte behöver ta skit bara för att jag har skinnpåsar på bröstet och ett sköte mellan benen.

Hail Queen Elisabeth och hennes medsystrar, som bidragit till att vi yngre får de chanser vi får idag.

(Och ja, jag vet...mycket arbete återstår, men tänk efter hur många steg längre bak vi skulle varit om inte...)

(Och tack för alla gulliga kommentarer! Jag mår tyvärr inte fysiskt bättre, utan snorar och feberyrar som aldrig förr, men ni värmer ett asfaltshjärta så in i Norden!)

Vem ska värma Asfalten?

2009-01-18T17:25:00.002+01:00

Var ute med Concrete på en rejäl promenad på cirkus två timmar. Hade så mycket energi eftersom jag helt sonika sket i tvättstugan och trynade vidare ända till tio imorse. Vi gick oavbrutet i två timmar och jag väntade hela tiden på att jag skulle börja svettas, men icke. Inte en droppe svett förärade pannan min på hela promenaden.

Tänkte för mig själv att det var då själva fan att jag inte ens kan svettas lite som ett kvitto på att jag faktiskt har motionerat ordentligt i två hela timmar. Törstig som en gnu var jag dock och var till och med tvungen att ringa på hos en kompis (som bodde utmed promenadvägen) och be att få fylla på vattenflaskan.

Väl hemma satte jag igång med att tvätta med vår snart-kastar-jag-in-handduken-tvättmaskin och diska och laga mat och plocka undan allsköns kvarlevor efter helgen som varken jag eller Lilltjejen brytt oss om att plocka undan tidigare. Fick ett riktigt uppsving där, men sedan ringde telefonen och jag satte mig i soffan för att babbla bort en kvart eller så med Bästa Kompisen (tillika Nyskilda Kompisen). Medan vi pratade så började jag rent darra. Och frysa som en hund. Asch, tänkte jag, det är bara kroppen som coolar ner sig efter allt jag har gjort idag.

Pratade klart med Bästa Kompisen, färdiggjorde maten och bjöd upp Mormor Asfalt också. Hade en trevlig sen lunch och försökte att inte känna efter hur jag egentligen mådde. Trodde att det kanske kunde vara en kombination av motionerande och alldeles för lite sömn.

I Alby Hills har vi en regel vad gäller matstunder. Den som har lagat maten behöver aldrig plocka undan utan är entledigad att göra vad helst denne väljer att göra. Så medan Lilltjejen och Mormor Asfalt plockade undan och fejade med disken, så lade jag mig under filten i soffan och tittade på favoritprogrammet "Vem Vet Mest". Och där blevo jag kvar tills jag började känna en dunkande smärta bakom ögonen och rysningar som inte ville ta slut. Först DÅ kom jag på den briljanta idén att faktiskt ta tempen.

Och lika säkert som björnar skiter i skogen och inte torkar arslet, så visade det sig att jag faktiskt har feber. Nästan 39 grader. Och så förvånad jag blev. Även om vi var sjuka under julen, så hade jag aldrig någon nämnvärd feber för jag brukar inte få feber så jätteofta.

Hmm. Jaha, vad synd att jag inte kan gå till jobbet imorgon. Gudars, vad trist att jag blir tvungen att ligga kvar hemma och se daytime-TV eller kanske den där Grey's Anatomy-boxen med delarna om Denny the Heartpatient (tillika min blivande man har jag bestämt) som jag hittade för en spottstyver på Tradera.

Mmm, verkligen synd.

Fuck, fuck, fuck!

2009-01-18T03:05:00.002+01:00

Klockan är 03:06.

Jag ska tvätta i tvättstugan klockan 07:00.

Och kan för allt i världen inte sova.

Jag. Hatar. Sömnproblem.

Sex månader

2009-01-17T23:03:00.003+01:00

Jag har precis pratat i telefon med en person som har mindre än sex månader kvar att leva and I don't know what to make of it. Min första reaktion var att säga att jag är ledsen för att situationen är som den är. Och hans respons var att det är just därför han inte säger det till så många eftersom alla tycker synd om honom. Jag tog genast tillbaka vad jag sa och bytte ut det till "I am happy for ya" och då började han skratta så att han fick världens hostattack. Och sedan skrattade han lite till.

Personen ifråga är bästa kompis till en gammal kompis till mig, från min tid i USA, så jag har aldrig träffat honom, vilket är så jäkla synd för han verkar vara precis den typen av person som jag skulle trivas med. En som man verkligen kan skratta med och prata med om precis allting. Skulle så gärna vilja hinna träffa honom, men det är tyvärr inte realistiskt att hoppas på att jag hinner det. Såvida inte ett mirakel sker och jag hittar en väska med pengar eller vinner på Lotto snart så att jag kan åka på en gång.

Och nu sitter jag här och funderar på vad jag skulle göra om jag hade bara sex månader kvar att leva. Vad skulle jag VERKLIGEN vilja göra om jag visste att i slutet på juni skulle min tid vara slut? I vilken ände skulle jag börja beta av allt det där som jag inte har hunnit göra ännu?

Först och främst så skulle jag inte missa en enda sekund av tiden tillsammans med Lilltjejen. Jag skulle skriva långa brev till henne i en dagbok, sådant som hon kan bära med sig resten av sitt liv och kunna bläddra i när hon ville tänka tillbaka på det som hade varit. Sedan skulle jag skriva ett varsitt brev till alla de i min närhet, som jag verkligen bryr mig om. De som jag skulle rädda från en katastrof om jag bara fick välja ett fåtal. Jag skulle inte vilja att de hade några som helst tvivel om vad jag kände för dem.

Jag tror inte att jag skulle göra något radikalt eller himlastormande, som att råna en bank eller prova några andra dumheter. Jag skulle kanske försöka få ihop till en resa till något ställe där jag och Lilltjejen fick bo vid en vit sandstrand och bara vara ifred. Njuta av den sista tiden. Egentligen bryr jag mig inte om någon annan än henne. Visst älskar jag min mamma, mina syskon och mina kompisar, men till syvende sist vid sanningens minut, så är Lilltjejen den enda jag verkligen skulle göra vad som helst för.

Vi skulle ligga på handdukar i sanden och bara prata. Om allt. Jag skulle svara på alla hennes frågor och inte lämna något åt ödet. Sedan skulle vi snorkla. Det är något som både hon och jag alltid har pratat om att vi vill göra. Vi skulle mumsa goda, färska frukter och grilla på stranden om kvällarna. Ligga på rygg och titta på stjärnorna och lyssna på havets alla ljud, värmda av den tända brasan.

Mycket mer än så skulle jag nog inte vilja göra.

Vad skulle du göra om du hade sex månader kvar att leva?

151:an utan Lilltjejen

2009-01-15T13:08:00.003+01:00

Jag och Lilltjejen åker buss 151 från Hallunda till Fridhemsplan varenda vardagsmorgon och vi lyssnar alla gånger på Rix Morron Zoo. Det är vår morgonrutin; Hissa & Dissa, roliga dialoger, nyheterna med Fredrik Birging, kul tävlingar, kanske någon låt däremellan. Det är mysigt. Ibland äter vi frukost på bussen och det är nog det saktaste vi någonsin äter frukost, bara för att vi myser.

Idag hade Lilltjejen sovmorgon, så jag fick åka solokvist. Hade min stora vinterjacka samt min ryggsäck på sätet bredvid mig och var helt inne i min bok (Åsa Linderborgs "Mig äger ingen"). Och då kommer någon och bara sätter sig bredvid mig. Jag såg inte ens personen förrän hennes beniga arsle nästan hade kontakt med min jacka och väska, som för övrigt råkade innehålla originalfoton ända från 1800-talet. Jag hann precis rycka undan väskan och rädda fotona. Jävla hagga!!

Sedan tittade hon på mig med sådan skinntorr blick och en liten, nådig nick som att hon förlät mig för att jag inte hann bereda plats åt henne snabbt nog. Och så såg hon sig omkring sådär halvryckigt som bara indignerade surfittor kan , som att hon ville ha ett vittne på den orättvisa hon just utsatts för ("Såg ni, såg ni? Denna feta, slitna kvinnan låtsades inte om att hon såg mig, men jag visade henne nog, haha").

Jag spär dessutom verkligen på fördomarna genom att vara den jag är; stor, bredaxlad och tjock. Jisses, jag borde kanske ha rest mig för Hennes Höghet, men nänä, den gubben går inte, serru. Jag tänker inte be om ursäkt för min kroppsbyggnad.

Måste dock erkänna att jag har haft min surfittestund idag jag också. Jag stod lite senare på en inte alltför fullpackad tunnelbana och två småkillar i 10-årsåldern stod bakom och var sådär flamsiga som 10-åringar bara är. De stötte till mig flera gånger i ryggen och jag lyckades hålla god min bra länge tyckte jag. Till slut vände jag mig dock om och bad dem coola ner sig och sade att när nu tuben för en gångs skull inte är full, så behöver vi väl inte hålla på och trängas som att den var det. Stackarna såg ut som rådjur i strålkastarljus.

Fick genast lite dåligt samvete och killarna steg av vid nästa station. Jag är inte ett dugg bättre än skinntorra surfittor på 151:an. Jag hatar att inse dessa saker såhär heureka-aktigt upplysande. Jag kan aldrig vara sur bara för surhetens skull och sedan kan jag heller inte vara sur för jag gör ju i princip likadant själv även om jag hellre säger "Ursäkta, kan jag få sitta här" än att helt sonika bara sätta mig ner på någons väska som potentiellt kan innehålla saker av värde för väskans ägare.

Nämnde jag att jag vaknade en timme innan det var dags att stiga upp av inget mindre än fuckingjävlaskithelvetes mensvärk?!

Kan bara konstatera att min morgon inte är sig lik när Lilltjejen inte är med.

Asfalten rekommenderar

2009-01-12T12:28:00.004+01:00

Har startat ett nytt litet projekt som jag länge har gått och fnulat på, men aldrig fått arslet ur vagnen och bara satt igång med. Jag har börjat samla ihop vårt släktträd på min mammas och min pappas sida. Det ska bli så kul att få fram allting som går att få fram och se det i kronologisk ordning. Farmor och farfar är väldigt klara i huvudet båda två ännu, så dem ska jag pumpa på information till sommaren när vi åker dit och hälsar på. Mina morföräldrar är båda döda, men jag har ju mamma och hennes ena bror samt syster att pumpa på information. Dessutom ska en kusin till min mamma ha gjort en del släktforskning och jag ska försöka spåra den människan och be att få ta del av det hon har kommit fram till.

Min farmors pappa var fotograf, så vi har en hel uppsjö av foton från en tid då kameror var ytterliga lyxvaror. Känner mig verkligen lyckligt lottad över att ha tillgång till alla dessa foton, ni anar inte vilken skatt det är. Och farmor kommer ihåg namn och personlighetsdrag och allt möjligt på många, många av dem. Hur roligt är inte det!?

Släktforskningssajter har funnits på nätet rätt länge nu, men de flesta har haft hutlösa medlemsavgifter osv. Det tilltalar inte en fattig förortsmamma, så därför blev jag extra glad för ett tips jag fick från en arbetskamrat. Ni kan kika in och titta själva HÄR. Det är så enkelt att gå med, det är fina displayer och det bästa är att det är helt gratis. Man kan lägga till foton, en hel uppsjö av information och så kan man bjuda in sina släktingar att ta del av trädet samt lägga till information själva. Man behöver dessutom inte tänka efter hur det nu var med släktförhållandet mellan den och den personen, utan programmet räknar ut det själv på en gång. Dessutom får man en kronologisk tidslinje på alla händelser i släkten som fylls i av diverse personer.

Vad jag kan utröna så är säkerheten mycket hög på den här sajten och även fast allting är på engelska, så kan man fylla i informationen på valfritt språk. Det vill säga, ingen behöver kunna särskilt mycket engelska för att kunna sätta igång. Jag är helt eld och lågor över den här sajten och rekommenderar det verkligen för alla och envar. Släktforskning var tidigare en relativt besvärlig hobby, men inte längre!

Gömda - en sann historia?

2009-01-11T21:20:00.002+01:00

Jag har inte läst artiklarna som har skrivits om Liza Marklunds "Gömda - en sann historia" och dess sanningshalts vara eller icke vara på senaste tiden, så jag kan inte lägga mig i den debatten.

Själv utgår jag dock alltid från att alla böcker, oavsett om det är så kallade "based upon a true story", är till största delen påhittade.

Hur dum får man egentligen vara?

2009-01-11T21:08:00.003+01:00

Grådaskigt väder i bästa höststil utan en enda vintrig snöflinga så långt ögat kan nå och ÄNDÅ tyckte ett gäng 25-ish att det var en bra idé att ge sig ut på isen. Med bilen. Lägg gärna märke till hur so not icy sjön ser ut för övrigt.

What's up with the death wish???

Hur kommunikationerna fungerar, eller inte

2009-01-11T20:43:00.003+01:00

Allt vi säger och gör är ju kommunikation i någon form, och som med all slags kommunikation, så är det lätt hänt att det brister någonstans på vägen ibland. Till exempel har vi det där med "mixed messages", att man säger något som kanske inte är just det vi menar. En del sådana fadäser har dyrare konsekvenser än andra:

Ingen nämnd, ingen glömd

2009-01-08T21:23:00.009+01:00

I may not be the most important person in your LIFE, I just hope that when you hear or read my name you smile and say:

HEY!!! THAT'S MY BLOGGER BUDDY!

TILL DIG, DIG, DIG, DIG...

När humöret har varit av dess sunkigaste slag
och allt har tett sig som uppförsbacke med motvind
När krångel, problem och irritation fyllt min dag,
även då tårar få eller i massor strilat utför min kind

Ja, vad gör Asfalten vid en sådan dags slut?
(förutom promenerar Concrete och till slut bara ler)
Inte är det väl så svårt att lista det ut?
Era ord båd' roar och rör och mina är menta just för er

Så, tack till er därute, alla och envar
även ni som flyktigt fladdrar förbi
Tillsammans i cyberrymden vi delar och far,
ni gör mig så glad, söstra- och brödra-mi

ASFALTEN

ALL YA'LL BLOGGERS

Quote of the day

2009-01-08T21:17:00.000+01:00

Whatever you give a woman, she will make greater.

If you give her sperm, she'll give you a baby.

If you give her a house, she'll give you a home.

If you give her groceries, she'll give you a meal.

If you give her a smile, she'll give you her heart.

She multiplies and enlarges whatever is given to her.

So, if you give her any crap, be ready to receive a ton of shit.

Nu forsar det tårar i betongen

2009-01-08T15:44:00.002+01:00

Och återigen är det Jon Reeps fel:

Nu sprutar det tårar i betongen

2009-01-08T15:33:00.002+01:00

Men låter icke luras. Det är inte tårar av sorg, utan snarare tårar av ett gammalt, hederligt och hejdlöst gapskratt.

Titta här så förstår ni vad jag menar:

Det senaste på nyhetsfronten

2009-01-07T21:50:00.008+01:00

Jag hoppas för den här mannens psykiska väl och ve att ingen tog ett kort på hans feja. Rumpan ok. Snoppen ok. Det kan man leva med. Men att få sitt ansikte ihopkopplat med denna livsfarliga, om än otroligt dråpliga, situation kan inte vara lätt att tampas med. I dessa YouTube-tider sprids tyvärr både det ena och det andra som en löpeld och de inblandade har absolut ingen som helst chans att varken påverka eller stoppa materialet från att spridas.

Den här killen riskerade sitt eget liv för sin hunds skull och för det tycker jag att han ska ha pris för Årets Djurvän, no questions asked.

Och what the fu** is up med alla dessa matlagningsprogram till höger och vänster?! Det är ju så att man kräks! Nu ska ytterligare två kändisar "laga mat och sitta ner och prata" tillsammans på bästa sändningstid. Näe, säger jag, enough is fu**ing enough.

E-postbluffar har kommit och gått alltsedan internets födelse och vem som helst med annat än gröt innanför pannbenet luktar begraven hund på långa vägar när det dyker upp erbjudanden om miljoner hit och miljoner dit. Och karln i den här artikeln säger med ett varnande finger: "När som helst går någon på den här [senaste] bluffen". Hedervärt att vilja varna, jovisst, men faktum är att han har ju redan gått på bluffen. Med buller och bång.

Favoritämne i pressen såhär direkt efter jul och nyår verkar återkommande och uteslutande vara hur man kan sparar X antal kronor per år för "att få ordnüng" på ekonomin efter köpfesten under de senaste veckorna. Absolut, jättebra, klart att man ska spara. Men vart fan är råden till oss som:

1. inte bor i köpt boende
2. inte kör bil
3. redan har en låg matbudget som det är
4. som redan äter lunchlåda på jobbet varje dag
5. har så låg försäkring att det knappt täcker något om olyckan skulle vara framme
6. ringer med kontantkort och låter bli att ringa ända till nästa löning när pengarna är slut på det
7. av olika anledningar inte kan vända sig till någon bank för att lägga om lånen

Asfaltens övergripande råd till alla som kan spara på ovanstående är som följer:

1. sälj huset/lägenheten och köp eller hyr något mindre och billigare, eller låt fan bara bli att köpa, köpa, köpa.

2. ställ bilen i garaget och åk kommunalt (dvs. om du inte bor såpass olämpligt att det helt enkelt inte går, i sådana fall finns samåkning) och ja, tänk vad hemskt...det "tar så himla lång tid". Jo, jag vet. Been there, done that for most of my life. Suck it up and just do it. Vi är fan inte långt efter USA i detta bilhelvete.

3. Man behöver inte handla mat för säg 2 lax i veckan. Jag skiter i hur många personer det finns i familjen...det GÅR att leva billigare. Again, been there, done that for most of my life. Slappna av för fan, ungarna dör inte av att äta pålägg från Euroshopper på mackorna.

4. "Ta med lunchlåda två dagar i veckan" my arse! Har du inte råd att betala alla räkningarna eller har svårt att klara av att betala dem, så klipper du uteluncherna- och middagarna rakt av. KLIPP KLIPP. Det är precis så enkelt. Ät lunchlåda VARJE dag och njut istället av att lyxa till med en utelunch- eller middag kanske en gång i månaden eller så. Jag lovar att man väljer jävligt noga vilken mat man äter då och förmodligen smakar den fan så mycket bättre än skolbespisningsmaten som serveras på de flesta lunchrestauranger.

5. Är det något du INTE ska spara på så är det väl ändå försäkringarna. Tänk OM. Tänk om olyckan är framme och du står där med byxorna nere. Vad fan gör du då? Näe, se till att ha ordentliga försäkringar så slipper du hänga med arslet ute much like killen i liften.

6. Köp kontantkort, det är världens bästa sätt att kontrollera kostnaderna och dessutom skär du ner på otalet ONÖDIGA samtal något så gröndjävulskt. Då kanske du faktiskt nästa gång talar om något av faktiskt värde med den du ringer till (as opposed to det vanliga dravlet om "hur är det", "vad gör du", "jag är hemma om tio minuter"). Point blank.

7. Banker. Don't even get me started. Seriously, don't even.

Sådär ja, nu har Asfalten fått pekpinneförmaningarna ur kroppen och då är det väl dags att klämma ut det sista i jobbväg innan det är dags för bingen. För jag måste upp halvsex för att hinna till jobbet till halvnio, bussar och tåg har en tendens att vara lite mindre pålitliga i detta "snökaos". Men det är ok, än mer quality time för mig och Lilltjejen.

And the dry spell continues

2009-01-06T11:48:00.002+01:00

Det är öken, öken, öken.

Den här situationen kan jämföras med julens godisskålar. Till att börja med finns där en hel massa godbitar att välja mellan, man kan få exakt det man vill ha i flera dagar. Ju längre tiden fortlöper dock, desto färre valmöjligheter har man. Visst finns där fortfarande godbitar kvar, men inte de bästa. Och till slut så äter man till och med de där små pillerformade godisarna i olika färger som ska smaka kola/mint/tuttifrutti/något annat först och lakrits sedan, men som de facto inte gör det hur gärna man än vill det. De smakar bara något diffust sockeraktigt och i brist på favoriterna, så duger väl socker i vilket format som helst under tiden.

Eller?

Det har fan gått så långt att jag börjar se på varenda karl (över 18 år) jag möter som potentiell godisleverantör; smågodis, pappersgodis, praliner, askgodis, choklad, naturgodis, Kinder-ägg...jag är redo att äta precis vad som helst. Seriously. Precis vad som helst.

Nä okej då, inte riktigt precis vad som helst. Men nästan.

Visst får man väl bekänna...hm-hm...sockerbegär högt och tydligt vid en såpass vuxen ålder som 31? Jag är inte längre någon tuggummituggande fjortis som fnissar åt allt möjligt, utan är faktiskt alla mina 31 år gammal. Okej, jag har mina fjortisstunder jag också, men på det stora hela, så är jag enligt konstens alla regler en vuxen kvinna. Och då får man säga, önska sig, idka och längta efter vuxna saker, eller hur?

Men va fa-an....godisaffären har ju stängt största delen av året. Damn it! Jag kommer att bli galen. På riktigt. Jag kommer att bli den där surkärringen på gården som hytter åt ungarna med käppen och snäser åt grannarna för ingenting. Och alla kommer de att skratta bakom ryggen på mig och fnittrande säga: "Äsch, hon har bara inte fått på länge." Och de kommer att ha helt rätt! Jag är övertygad om att om en person är utan godis tillräckligt länge, så blir man...konstig. Man går miste om något som är så jäkla roligt och bra för själen, och det värsta är att man VET OM vad man går miste om. Och det suger sunkballe!

Nä, nu ska jag samla mig och gå ut i skogen och trampa bort lite uppdämda energier. Tror Concrete är den som är lyckligast över sockerfriheten i vårt hushåll, för Asfalten kastar så mycket pinnar och så långt dessutom och det tycker Concrete om jättemycket.

En jävla tur att någon är nöjd åtminstone.

Lagen om all överjävlighet

2009-01-04T02:56:00.003+01:00

Känsliga och fisförnäma läsare råds att inte läsa nedan inlägg.

Det är ingen hemlighet att jag är singel sedan (alldeles för) många år. Jag kan inte säga att jag tycker att det är särskilt roligt, men det funkar och jag är övertygad om att jag inte kommer att vara singel resten av mitt liv. Trots singelskapet, så innebär det inte att jag har levt ett kyskt liv, utan har haft min beskärda del av...vuxet umgänge for lack of a better word.

Jag är således på intet sätt en vrång eller pryd människa, vilket också är varför jag har en deal med en killkompis. Det är en gemensam överenskommelse som vi har träffat vid våra sinnes fulla bruk och det går ut på att när så andan faller på, så är den andre endast a phonecall away. Ifall omständigheterna tillåter, så brukar vi ses för lite nookie nookie. Skitbra. Enkelt. No strings attached. Ingen av oss behöver köpa grisen i säcken.

Nu är det så att han har varit upptagen det senaste året eller så, men är singel igen sedan ett par månader *asfalten gör vågen*. Och ikväll hände det sig så att Nyskild Kompis är här med sina barn (de sover alltså över hos oss) samtidigt som Killkompis ringer ett nookie call. Eftersom barnen sov sedan flera timmar tillbaka och eftersom Nyskild Kompis också nästan sov och bara skrattande mumlade "bros before hoes", så passade det sig ypperligt att Asfalten skulle pipa över till Killkompisen för lite av sagda nookie nookie. We-he-heey tänkte Asfalten för det är ett BRA tag (big ol' emphasis on the BRA) sedan sist det var någon action i betongen.

Benen i hyfsad kondition - CHECK
Hygienen i kondition - CHECK
Borstat tänderna - CHECK
Fintrosor på - CHECK
Ready to go - CHECK

Det enda som fattades var att ringa tillbaka till Killkompis för att säga att jag går hemifrån nu. Han brukar komma och möta mig halvvägs (vi bor ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att det ska vara lite halvläskigt att gå själv i beckmörker) för att han på sitt sätt är en gentleman. Glad i hågen tar jag upp telefonen och ringer till honom på hans hemtelefon, men han svarar inte. Tänkte då att han redan gått hemifrån och är på väg åt mitt håll, så jag ringer honom på mobilen. Den svarar han i och han står visserligen ute, men inte på väg till mig. Han står och väntar på en taxi för han måste ta sig till Huddinge sjukhus (eller Karolinska universitetssjukhus heter den väl numera) för någonting allvarligt hade hänt någon han kände.

Från det att vi lade på första gången tills att jag ringde upp förflöt det max 10 minuter. På de tio minuterna hann alltså någon göra sig riktigt illa och han måste susa iväg och Asfalten blir utan nookie nookie. Hur överjävligt är inte det? Kunde inte whoever det var som gjort illa sig vänta tills imorgon? Var det absolut nödvändigt tvunget att ske just ikväll?? I'm just asking.

Vet att jag borde vara större än så. Visst är det hemskt när någon gör sig så illa att de hamnar på sjukhus, verkligen. Men jag ska tala om något annat som är hemskt. När Asfalten får upp förhoppningarna och det faller pladask, platt som en pannkaka. Som jag skrev tidigare idag...If momma ain't happy, ain't nobody happy.

Ja, ja, jag byter väl om till de bekvämare fultrosorna då och tar på mig sunkpyjamasen och lägger mig och löser korsord. I brist på vågrät gymnastik, så får jag väl nöja mig med att idka hjärngymnastik. Kvällen kunde ha blivit rolig. Men om lagen om all överjävlighet säger nej, så är det nej and that's final.

Fa-an!

Whatever my beef was...

2009-01-03T15:21:00.002+01:00

...it's all gone now.

Vid hemkomsten blev Lilltjejen (med Kompis) förpassad ut på långpromenad med Concrete för att Asfalten skulle få härja fritt härhemma.

And loooord have I härjat:

Lilltjejens rum städad - CHECK
Vardagsrummet städad - CHECK
Badrummet städad - CHECK
Köket städad - CHECK
Hallen städad - CHECK
Tvätten vikt - CHECK

Det enda som är kvar är mitt rum, men det tar jag senare för jag måste iväg och handla lite på Maxi innan Frånskild Kompis med barn kommer på besök. Blir till att tänka efter då en av ungarna är mjölkallergiker och en är allergisk mot allt som har med ägg, kyckling och fisk att göra. Tror att jag satsar på en safe pasta bolognese.

Phiew, nu ska jag andas en liten stund till och sedan ska jag gå (OBS! Inte vada, för nu är det städat!) till badrummet och klä om. Tror att det skulle se underligt ut om jag knallade ut i kylan med bara shorts och t-shirt på mig. För att inte tala om att jag med all säkerhet skulle frysa snurpan av mig.

Hälsningar från en Asfalten på avsevärt bättre humör än imorse

Ser ni skylten här till höger?

2009-01-03T11:34:00.002+01:00

"If momma ain't happy, ain't nobody happy"

Ungefär så känns det idag. Kunde inte sova inatt, fortfarande klockan halvfem var jag pigg som en mört. Och då menar jag verkligen pigg as in inte alls dåsig ens en gång. Lyckade dock till syvende sist slumra till med hjälp av ett nytt, knepigt korsord (jag totalvägrar sömntabletter eller andra insomningshjälpmedel).

Lilltjejen tittade tydligen in i mitt sovrum någon gång vid tio och meddelade att hon ska åka till Shoppingmeckat Söder Om Stockholm med Mormor Asfalt. Har ett vagt minne av det nu, men satan i gatan vad skraj jag blev när jag vaknade och Lilltjejen inte var hemma. Hjärtat dunkade i hundraåttio innan jag var vaken nog att fatta att hon inte har gått upp i rök utan att hon förmodligen är med Mormor. Och sedan kom minnet tillbaka och jag greppade telefonen och ringde Mormors mobiltelefon och därmed blev jag helt lugn. Alles ist gutt in Alby Hills.

I eftermiddag kommer nyskild kompis med tre barn på besök och skall sova över för vi skall utgå till morgondagens roligheter från oss imorgon bitti och då är det enklast om vi alla är i samlad trupp redan på morgonen. Tills dess måste jag sura klart och få sömnbristen ur kroppen. Tror fan att jag ska ta tillfälle i akt och städa och tvätta. Jag brukar vara som mest produktiv när jag är trött, vilket är helt sjukt, men så är det.

Hörs på en stund!

Att förlora ett barn

2009-01-03T01:13:00.005+01:00

Läste precis att paret Travoltas äldste barn, 16-åriga sonen Jett, har avlidit till följd av något slags anfall.

Jag har aldrig förlorat ett barn, aldrig gjort en abort, aldrig fått missfall. Jag kan inte annat än föreställa mig hur ont det måste göra att förlora ett barn, oavsett hur man förlorar det och under vilka omständigheter.

Jag vet hur viktig Lilltjejen är för mig och någonstans vet jag att jag nog skulle sluta fungera som en normal människa ifall hon försvann. Kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan henne i det.

Första gången jag konfronterades med en människas sorg över ett förlorat barn var när mina farföräldrar kom till min pappas begravning. Inte förrän då grät jag på riktigt över att pappa hade gått bort. Inte förrän då förstod jag magnituden av hans död.

Det är nog lätt att säga "Jag skulle dö om mitt barn dog" eller "Jag skulle helt enkelt ta livet av mig om mitt barn dog". Jag vet att jag gör det, jag säger det ofta. Att jag skulle dö utan Lilltjejen.

Jag tror ändå inte att jag fysiskt skulle dö ifall hon inte fanns hos mig längre, men jag tror att en stor del av mig skulle försvinna för att aldrig återvända. Det skulle förmodligen förändra mig som person på ett sätt som jag endast kan gissa mig till.

Jag hoppas att jag aldrig någonsin får reda på hur det känns.

Tyst som i graven

2009-01-02T12:07:00.003+01:00

Det är helt dött på jobbet. Inte ett enda telefonsamtal. Inte ett enda e-postmeddelande. Nästan inga på kontoret. Jag jobbade som en liten skållad råtta innan nyår och har därmed i stort sett ingenting att göra eller att ta reda på idag.

Det är som upplagt för tidig hemgång och flexsaldon är ju till för att användas, eller hur?

Årets första arbetsdag

2009-01-02T06:25:00.001+01:00

Väckarklockan gjorde sitt jobb även denna morgon, lika pliktskyldigt som alla andra morgnar när jag har varit tvungen att stiga upp tidigt.

Skillnaden denna dag är att jag verkligen, verkligen önskade att idag var en dag då väckarklockan hade semester.

Men nej. Så blir det inte. Idag ska det arbetas.

Usch.

Årets första dag till ända

2009-01-01T21:18:00.003+01:00

Knappt har vi skålat klart förrän årets allra första dag redan är över. Matresterna är inpackade i kylen, champagneflaskorna har burits ut till miljögården, debatten kring bordsdukarna i papper och huruvida de ska sorteras som papper (eftersom de är så glansiga, det kan ju inte vara normalt papper) har inte genererat något vettigt i år heller, disken har stökats undan och för många smyger bakiströttheten omkring och hotar att överfalla i samma sekund man stannar upp ett slag.

Även om jag tycker att nyårsafton är årets klart mest överskattade högtid, så kan jag inte hjälpa att jag känner ett uns av något som kan liknas vid högtidlighet inför det nya året. Jag tror dock att det har mindre att göra med att det de facto är ett nytt år och har mer att göra med mig själv och vad jag ser framför mig under 2009. Jag tror nämligen att jag i framtiden kommer att minnas 2009 som året då jag lämnade en hel del tråkigheter bakom mig, året då jag kapade av mig ryggsäcken med alla stenbumlingar och började andas fritt igen. Om jag ska fira något, så ska jag fira nästa nyår för då planerar jag vara klar med det jag föresatte mig i våras.

Det blev en alkoholfri kväll igår, så jag är inte bakis, men däremot är jag trött ända in i benmärgen, så jag måste ge mig ut med Concrete innan jag somnar.

Jag hoppas att ni alla är hela och intakta efter gårdagen, och att även alla era nära och kära är detsamma.

Bamsekram från betongen!

Gott Nytt År!!!

2008-12-31T12:35:00.001+01:00

Idag blir det inte blogga av på riktigt eftersom vi ska åka iväg om en liten stund bara.

Vill ändå passa på och önska er alla ett färgglatt, säkert och GOTT NYTT ÅR!!!!!

Puss och kram från Asfalten

New York Cheesecake & Chocolate Cheesecake Alby Style

2008-12-31T00:10:00.003+01:00

Inför morgondagens nyårsfirande har det ikväll bakats cheesecake i det Asfaltiska Köket:

Chocolate Cheesecake Asphalt Style
(siktade dock chokladpulvret på kakan alldeles för tidigt, kakan var för varm och därav look alike-faktorn med hundkräks)

New York Cheesecake Asphalt Style

Om dagböcker

2008-12-30T08:57:00.005+01:00

Jag har skrivit dagbok sedan jag lärde mig skriva i 5-årsåldern. Way back in the day bestod ett "inlägg" inte av mycket mer än till exempel:

Kära dagbok!

Idag kommer Pippi klockan tio i fem.

Hej då!

Senare skrev jag bra mycket mer och ett tag skrev jag brev till min pappa fast i dagboksform. Det var någon sorts självterapi som faktiskt hjälpte och det är väl det dagböcker är till för. Att släppa ut lite av det där som det kanske inte är så lätt att prata med någon om.

I denna dagboksanda, så vill jag dela med mig något roligt som jag hörde på radion. Det gäller dagböcker även det fast från djurriket:

HUNDENS DAGBOK

07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap...
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.

Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.
Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...

Och avslutningsvis vill jag dela med mig av min absoluta favoritlåt för tillfället, Duffys "Warwick Avenue". Lyssna och njut!

We-he-heeey...jag har en dator!

2008-12-29T20:50:00.002+01:00

Helt otroligt, jag har en dator. Som fungerar och låter bara lite konstigt ibland. Jag har till och med ÅÅÅÅ, ÄÄÄÄ och ÖÖÖÖ, fatta vilken lyx och frihet. Klia, klia, kliar i fingrarna, men jag vet ju inte vart jag ska börja någonstans.

Så skönt att julen är över, punkt. Vill inte se åt julskinka eller köttbullar förrän till nästa jul, om ens då. Funderar på om jag inte ska hitta på ett alternativt julbord nästa år, Mormor Asfalt har nämligen deklarerat att hon betackar sig för vidare julmatslagning under kommande år. Hon tycker att 35 års julskinksgriljering etc. räcker och att hon så att säga har uppfyllt sin del av dealen. Jag kan inte annat än att hålla med, men samtidigt...jag har ju fortfarande inte lärt mig hur man lagar riktig julmat. Ergo, jag måste hitta på någon lösning inför nästa år. Som tur är, så är det några månader kvar tills dess :o). Eller kanske smiter vi iväg utomlands nästa jul, vem vet.

Brorsan hade köpt Nintendo Wii till sina ungar och då blev deras Xbox till övers, och han ringde av den anledningen till mig och frågade ifall Lilltjejen kunde tänkas vilja ha den och skulle hon inte i så fall bli väldigt besviken för att det inte var en Xbox 360. Blev nästan mållös. Besviken över en Xbox för att det inte är en 360? Finns inte en suck i världen att hon skulle bli besviken. Hon har önskat sig en Xbox så otroligt länge, men det har inte varit läge för det förr. Brorsan fick sitt kvitto när Lilltjejen öppnade paketet på juldagen (vi delar högtider med brorsans sambos släkt, i år hade vi juldagen). Hon blev alldeles knäpptyst och tårarna formligen glänste i ögonen på henne, och sedan rusade hon upp och gav honom en sådan hård kram att han nästan tappade andan. Tror minsann att han blev lite rörd själv också. Jag vet att jag blev det för jag vet hur mycket det där betyder för henne.

Nyåret ska ringas in med nyskild kompis och hennes barn i all enkelhet. Jag ansvarar för efterrätten och det lutar åt en rejäl cheesecake, det var länge sedan jag gjorde en sådan.

Nu ska jag gå och flippa mellan Cityakuten och Anne på Grönkulla.

Hörs igen på en stund!

Frustrated to put it mildly

2008-09-02T21:58:00.002+02:00

So I managed to revive the old pile of dung, but it is barely hanging in there. Still no new computer, but any day now...

I am writing in English, because not only is my pute literally almost not running at all, now it has also decided to get rid of all the Nordic special characters, along with a bunch of other special characters. Jeezz, I cannot begin to tell you how frustrating this is. But I have decided that this is not the end of the world. I will have patience and I will eventually have a new computer. And then, at last, I will be able to blog properly.

I have seen all your comments, and am greatly appreciative that you guys have not given up on me. I miss talking to you so much. I have so much to write about, that I fear there will not be enough space in the blogosphere for all that is swirling about in my head. One look at the news, for instance, sets off a loooong trail of thoughts and comments that I am dying to put down in writing, regardless of whether anyone is actually reading it. I just need to get them out of my system.

I have had a significant change in my private life, but it has sadly nothing to do with finding love or winning lottery-millions, or anything of that kind. But it feels like I have found love and it feels like I have won millions. It is something that has come from within and quite frankly without my even putting very much effort into it.

I think it all comes down to having been without access to a computer at nights. I have had plenty of time to take long and hard looks inside myself. I have come to a whole bunch of conclusions and out of those conclusions a plan has taken form. I suddenly know, and I really mean know KNOW, what it is that I want to happen in my future. And they are very realistic plans and instead of trying to rush things through in my usual manner, I have allowed myself to plan ahead with due time for everything. And wheras I used to get frustrated because things were not moving fast enough, I now find myself telling myself to go easy, to let things have their course of time, to let go of all that stress. I mean, we have enough stress from factors outside ourselves, how bad do things have to be to allow ourselves to stress ourselves from the inside?

I know I sound like a bloody Oprah-episode, but I do not mean to sound like that. I guess what I am really trying to say is, that I am so immensly sick and tired of being stressed all the time. I am tired of being tired, tired of constantly looking like a deer in headlights, tired of always having someplace to be, to have something to do, to plan to be able to stick to the plan. It is really quite insane the way life can be, the way we ALLOW life to be.

I hope you all are doing great and that the summer has been a good time for everyone. Again, I miss talking to you so much and I hope to see you soon again.

Loads of hugs!

Rösta på Concrete!

2008-08-19T20:13:00.003+02:00

Röstningshjälp i fototävling där Concrete deltar med en bild emottas tacksamt HÄR

Puss och kram och tack för hjälpen!

Asfaltmamman och Concrete

Eko från asfalten

2008-08-12T14:08:00.006+02:00

Smygskriver från jobbet.Fortfarande utan dator hemma. Grrr. Lägger in lite trevliga sommarbilder från hemlandet. Hoppas att alla mår bra! Puss och kram från betongen

Datorproblem

2008-07-01T15:50:00.001+02:00

Datorn hemma har tagit permanent semester och det betyder att jag inte kan blogga förrän jag lyckats fixa den eller skaffa en ny.

Trevlig sommar till alla!

/Asfalten

Glad midsommar?

2008-06-20T10:53:00.002+02:00

Njae, vette fan...39 graders feber, influensa och ont i muskler jag inte ens visste att jag hade. Trevligare kunde man ju ha det, men samtidigt så kan man faktiskt ha lite kul också när man är sjuk:

- whiskeybasrösten får folk som ringer att tappa fattningen och förvirrat fråga efter Asfaltmamman trots att det är jag som svarar

- folk på tuben tror att man är knarkare för att man sitter och snorar och kliar på näsan samtidigt, röda ögon och en inte så rakryggade sittposition gör sitt till

- nysattacker inne på skoaffären genererar en jag-har-gråtit-fjorton-dagar-i-sträck-look, vilket medför en hel del undrande blickar från medshoppare

- Asfaltmormor tycker så synd om mig att hon far iväg och köper Asfaltmammans favorit, lax, och lovar att tillaga den med mycket kryddor, så att jag ska känna smaken och känna att det är ens lite midsommarafton

- Concrete är helt på samma våglängd och känner av att jag är sjuk, och har på något magiskt sätt coolat ner sitt vanliga energiska själv till förmån för slöa-i-soffan-häng

Alltså, folk må tro att jag är en snorande och rödögd knarkare som har supit whiskey i två veckor i sträck och utan en blund sömn, men jag mår relativt bra ändå. Det kunde liksom ha varit värre.

Puss och kram till allihop och hoppas att ni har en rolig dag. Kom ihåg att ta det lugnt med alkoholen! Finns inget värre för ungarna än föräldrar och andra vuxna som är dyngraka "för det är ju faktiskt midsommar".

Det är så tomt hemma!

2008-06-15T20:59:00.003+02:00

Lilltjejen for iväg på äventyr igår morse och återkommer inte förrän om en vecka. Min vana trogen, så är jag lite vilsen när hon inte är hemma.

Var till grannen igår kväll och tjötade med honom och hans polare, det blev både en och två cider för mycket, men roligt var det och sent blev det. Synd bara att cougarobjektet inte var på plats, då hade det varit ännu roligare.

Gjorde det stora, stora misstaget att ställa mig på en våg idag. Jag önskar att jag hade låtit bli för det förstörde mitt humör resten av dagen. Är fortfarande irriterad som fan. Suck.

Nu stirrar Concrete på mig med ögon som säger "...jag är lite bajsnödig..."

Asfalten rekommenderar

2008-06-14T00:27:00.003+02:00

Läs "Åverhörd Östergötland" av Darth Vader.

Jag skrattar så jag gråter ännu.

These boobs were made for fondling

2008-06-13T23:25:00.007+02:00

Hör nu på go' vänner, så ska jag för er berätta...

Om jag kunde, så skulle jag ta kort på mina bröst just nu och sätta upp det på bloggen. Inte för att jag är mer exhibionistisk än min nästa, utan för att mina tvåäggstvillingar är iklädda en ny BH, som:

1. Sitter som en smäck
2. Är sydd av icke-gabardin
3. Gör att mina sedan länge tomma mjölkcentraler inte gör ett dugg ont
4. Kostade en spottstyver på rean (att hitta nåt vettigt för mina mastodontlökar är en uppgift jag inte önskar min värsta fiende)
5. Avlastar mina axlar och min nacke på ett sätt som de inte har varit avlastade sedan tidiga tonåren and that's a whole lotta years people
6. Kostade verkligen bara en spottstyver
7. Är extra bred i ryggen, vilket ger inte bara extra stöd utan även slätar ut "ryggkorvarna" (hurraaa!)
8. Skulle tåla att ogenerat visas upp för en eventuell övernattningsgäst
9. Gör så att tröjan sitter bättre
10. Gör att det känns som att jag har vunnit på Lotto

Hör ni änglakören som sjunger i bakgrunden? Ser ni hur jag flyter fram med en vit skapelse på mig som gör att jag får skitsnygga bröst?

Hade jag lite sällskap här, så skulle jag tamejfasen riva av en liten dans och sjunga:

"These boobs were made for fondling, and that's just what they'll be...and one of these days these boobs are gonna be fondled all over by you..."

(till tonerna av "These boots were made for walking" av Nancy Sinatra)

Shit, nu låter det som att jag är en flodhäst som vankar omkring och råmar som en ko och släpar tuttarna i marken...

Ett udda kex

2008-06-13T00:21:00.006+02:00

De flesta som känner mig vet att jag både fysiskt och verbalt i korta ordalag mest påminner om en liten elefant i porslinsbutik. Det har inte stört mig nämnvärt, inte mer än att det ibland har blivit riktigt pinsamt. På senare år har jag närmast accepterat mig själv och insett att jag aldrig kommer att bli den där graciösa gasellen, som jag tidigare har nämnt att jag så gärna skulle vilja vara.

Ovanstående har lett till att jag i yngre dagar ofta kände mig som ett jävla ufo. Ett udda kex så att säga. Någon som var trevlig nog för att ha kompisar, men som aldrig kände att hon riktigt passade in eller någonsin sade just de rätta sakerna. Det som en hundradels sekund tidigare lät bra i huvudet blev till något HELT annat när det väl flaxade ur mun på mig, så till den grad att jag ett tag på riktigt misstänkte att jag var en bortbyting från någon långväga tourette-klan.

Min breda erfarenhet av kardinala cock-ups har förvånansvärt nog stärkt mig ofantligt. Jag klarar till exempel av att hålla masken om jag råkar fjärta bland folk, vilket jag givetvis inte skulle göra för mitt eget höga nöjes skull precis närsomhelst. Bara vid speciella tillfällen. Nä, jag skämtade bara. Bara om jag råkar av ärligt misstag göra det. Inget jag är stolt över, men ni vet hur det är...practise makes a perfect poker face. Alla som har varit/är gravida vet precis vad jag talar om. Och ni som har mjölkmage vet också exakt vad jag menar. Don't even try to negate it!

Moving on. Jag har även observerat att jag inte är ensam om att vara ett udda kex. Det finns fler som jag, faktiskt fler än vad jag för några år sedan hade kunnat gissa. Vilket raskt för mig till nästa tankegång...what if...what if det finns fler udda kex än oudda kex? Tänk om de udda kexen egentligen inte är udda kex utan de facto helt vanliga Marie-kex? Sug på den tanken ni. Ganska hissnande va? Att vi faktiskt inte skiljer oss så himla mycket från nästa klantarsle. How liberating! En värld full av Marie-kex som inte gör annat än smular och sölar ner när de doppats i för mycket mjölk.

Känner att jag måste lägga av med kexandet, annars är det ingen som hänger med i tankegången och jag vill ju inte tappa de några tappra få som orkar läsa det jag skriver. Ni är ju the shit som gör det värt att återvända till bloggen när tiden, andan och situationen tillåter det. Don't think I've forgotten ye!

Ah, just det, har en ny observation från tunnelbanan. Jag kallar honom för Den polske Night at the Roxbury-byggjobbaren. Han har Haddaways "What is love" som ringsignal på mobilen samt vattenkammad page, som lika gärna kunde vara rent flottigt, men än är jag inte så frigjord att jag skulle våga mig fram för att känna på det. Han var en klockren syn på tuben efter att jag hade jobbat över för 42:a dagen i rad. Mera sånt tack!

Nu är det bingen som gäller gott folk. Hoppas att vi hörs snart igen!

Puss och kram och nyp i stjärten

Underliga ord och orintologer

2008-06-10T22:23:00.004+02:00

Idag lärde jag mig att talgoxe helt otippat heter Great tit på engelska. Och jag med min "mind in the gutter"-mentalitet undrar genast om det är på grund av någon chauvinistisk orintologs freudianska felskrivning som talgoxen har fått sitt bröstiga namn, men förmodligen är det helt enkelt så att namnet har latinska anor, som så många andra djurnamn. Och alla vet väl att det finns varken rim eller reson med latinska namnbeteckningar.

Men jag kan inte hjälpa att jag för mitt inre öga ser en fritidsklädd (läs: kamouflagekläder, keps med nedfällbara öronlappar, rediga kängor etc.) karl som hukande i buskarna blir alldeles till sig i brasan över alla fåglar. I min vridna fantasi blev han ammad tills han var tolv, har alltid varit totalt dominerad av alla kvinnor i sitt liv och tycker att burkravioli är det enda riktiga att äta. I sitt hem har han en enorm samling uppstoppade fåglar som han dagligen för långa och invecklade samtal med. Och får dessutom mycket bra gensvar från dem. Tycker han. Vidare så inbillar jag mig att han är tysk och gillar ordning och reda samt att han ryter "Raust, bitte" till alla som enligt hans tycke rör sig alldeles för sakta jämfört med hans militäriska walking style of choice.

Undrar om jag borde hitta på något vettigare att göra än att tänka ihop historier om tyska orintologer som hukar i buskar?

Farliga Foppatofflor?

2008-04-22T23:26:00.003+02:00

Nu har det senaste larmet om Farliga Foppatofflor kommit. Denna gång från Japan, där hela 65 anmälningar nu skapar en helt annan slags "Foppa-hysteri" än vad Foppa säkert är van vid.

Hysteri kanske är ett lite väl starkt ord, men det är såhär hysterier börjar. När det "larmas" om helt ofattbart löjliga saker.

Visst, det är hemskt, till och med jättehemskt, när någon, och då särskilt ett barn, fastnar i en rulltrappa. Trust me, jag har sett en fot åka in mellan trapporna och trapporna bara fortsatte att rulla...not a pretty sight, let me tell you that much.

Men seriöst...anmäla Foppatofflorna för att orsaka att barn fastnar med fötterna i rulltrappor? Njae, try parents not watching their kids enough skulle jag vilja säga.

Att folk orkar!

Kan inte sova

2008-04-15T00:31:00.004+02:00

"Restless legs är ett vanligt sjukdomstillstånd som kännetecknas av intensiv oro och obehagliga parestesier (krypningar) djupt inne i benen, som kommer när benen är i vila. Parestesierna är svårast på kvällar och nätter och lindras av rörelser."

Ödet tyckte tydligen inte att det räckte med att jag skulle ha ont i benen, fötterna och under fotsulorna hela dagarna, nu ska det festas på nätterna också.

Jag hatar B12-brist och jag hoppas att medicinen eller tillskottet eller vad fan det nu än var läkaren gav mig, verkar snart för jag håller ta mig fan på att bli galen. På riktigt. Hajja att det känns som att jag skulle kunna springa ett maraton nu mitt i natten, bara för att trötta ut benen eftersom det känns som att det är en hel jävla armé av termiter som kilar upp och ner och genom benen och speciellt i vaderna...åååhh, ni fattar inte hur knäpp man blir av att det pirrar i vaderna hela tiden. Precis hela, hela, hela tiden. Oavbrutet. Och det enda som hjälper ens en liten stund är att banka med knytnävarna mot vaderna och låren. Känner mig inte ett dugg idiotisk, nehedå.

Grrr...ska gå och cykla på motionscykeln en stund nu, så kanske det ger med sig och ska försöka ignorera öron- och halsont.

Fan vad synd det är om mig idag.

Mitt liv är en balansakt

2008-04-11T22:32:00.001+02:00

Misstänker att jag redan har tippat över eftersom ljudet inte fungerar på min dator och därmed kunde jag inte göra ljuddelen av testet, vilket med all säkerhet hade gett mig mer nördfaktor.

Våga Vara Virrpannig Boknörd!

1-0 till Lilltjejen

2008-04-11T22:09:00.003+02:00

Lite underligt är det, att vara mamma till en som fyllt tvåsiffrigt. Nytt för i år var dock att jag inte satt natten innan den stora dagen och stortjöt, så som jag brukar göra varje år. Vette fasen vad det var som var så annorlunda i år. Kanske har jag lyckats lämna det som kändes jobbigt då bakom mig. Tror nästan det och det känns ganska skönt faktiskt, att inte ha den där ryggsäcken av känslor släpandes och tyngandes.

En annan sak som var nytt för i år var att Lilltjejen fick, för första gången någonsin, ett sms-grattis från sin pappa. Hallelujah, praise the heavens above, the shitehead has come to his senses. Eller? Ja, det visar sig. Han frågade i sms:et vad Lilltjejen önskar sig i födelsedagspresent. Nåja, det kunde han ha kommit på veckan innan eller så, så att hon hade hunnit få det till sin födelsedag, men jag klagar inte. Är glad för Lilltjejen blev väldigt glad.

Nåväl, kavat som hon är, så bad hon mig om mitt kontonummer och messade tillbaka att det skulle vara roligt med ridlektioner, samtidigt som hon sa till mig: "Han är faktiskt skyldig mig tio års födelsedagspresenter". Fast jag vet att hon hade blivit glad även om han bara hade grattat och inte frågat om det var något särskilt hon önskade sig. 1-0 till Lilltjejen. Nu hoppas jag bara att han infriar sin fråga, eller åtminstone en del av det. Eller någonting, vadsomhelst. Bara han håller sitt ord.

Just for the record

2008-04-06T08:07:00.002+02:00

Mitt förra inlägg har "försvunnit" ett antal gånger och med den så har även några kommentarer försvunnit. Vet inte vad det beror på, vet bara att det är inte jag som har raderat någonting!

Och förresten, det jag skrev om ämnet i förra inlägget är inte allt jag tycker om det. Det finns en hel del mer, men om jag hade tagit upp allt, så hade det blivit ett milslångt inlägg som ingen i världen hade orkat läsa.

Och nu, till frukostbordet. Hoppas alla får en fin dag!

Porrande politiker - vem hade kunnat ana detta?

2008-04-02T19:22:00.006+02:00

Idag föll jag för skvallerblaskeriet och köpte dagens Expressen (hualia mig, kan ni tänka er något så omodernt som att läsa en papperstidning?) på vägen hem från jobbet. Tänkte att jag då i alla fall skulle ha något att läsa på tuben eftersom Metro och Stockholm City avverkades redan på morgonresan in till stan.

Satte mig så tillrätta och slog upp tidningen samtidigt som jag mumsade på en Lakritspuck (ljuva återkomst av denna GB:s gudabenådade gåva till alla lakrits- och glassälskare) och kände mig lite lagom fettig med svettigt ansikte och bylsigt åbäke till vinterjacka på armen (hur fan ska man klä sig i detta väder??).

Det jag läste om var en herrans massa tyckande om Ilkka Kanervas avgång (eller var det sparken han fick?). Ni vet han finske utrikesministern som ertappades med handen i kakburken och brallorna nere. Nåja, han kunde lika gärna ha haft brallorna nere och kakburken får stå som metafor för mobilen.

Eric Erfors har så fyndigt använt sig av sagda byxmetafor och benämnt sin artikel (på sidan 2, jämte ledaren) "Finland med byxorna nere", vilket känns lite väl ovärdigt eftersom det de facto inte är hela Finland som har porrat sig med erotiska dansöser, utan i detta fall en enda karl. Finns säkert fler i och för sig, men inga som det har blåsts upp artiklar till the size of Alabama om i kvällspressen. Och definitivt inte fler än någon annanstans, för karlar är väl silikongalna kåtbockar allihop, eller? Förlåt mig för mina grova generaliseringar, men andan föll så hårt på när jag läste ovan nämnda artikel och jag har svårt att släppa det, så kvällen får helt enkelt gå i de grova generaliseringarnas tecken.

Eric fortsätter med att beskriva antalet skickade sms som "flera hundra". Ja, okej då, ca 200 sms är ju mer än ett hundra, så låt gå för "flera hundra". Det låter ju faktiskt lite fläskigare än "knappt två hundra". Jag vill inte ens tänka på hur många sms jag skickar på en månad, tackar bara min lyckliga stjärna för Comviq Kompis och det faktum att jag skickar sms:en gratis till mina kompisar av vilka de flesta också har Comviq Kompis.

Vidare beskrivs hur Ilkka faktiskt har varit och nallat på kakorna tidigare också. 2005 närmare bestämt och även då var det fråga om "mängder av sms till yngre kvinnliga modeller". Och Eric förfasar sig över hur riksdagen kunde tillåta en, dåvarande, vice talman fortsätta sitt uppdrag trots detta beteende. Vidare glorifierar han den svenska politiska kulturen där "kön upp till talarstolen hade varit lång med riksdagsledamöter som krävt talmannens avgång". Jaha, sedär lille Eric, där fick du allt in en fin liten rufs-om-i-håret på lillebror samtidigt som storebror kan slå sig för bröstet.

Storebröder är ju som bekant förebilder för de yngre. Är det inte så? Och hur står det till med den svenska politiska kulturen egentligen? Do we even want to go there? Precis, kanske inte.

Nåväl, jag är stor nog (bokstavligt OCH bildligt talat) för att vara kapabel till att erkänna när jag håller med någon(citerar utdrag ur Erics artikel):

1) "av en utrikesminister (eller vilken annan minister som helst. Asfaltens anm.) kan man faktiskt kräva att han eller hon inte försätter sig i situationer som sänker trovärdigheten så kapitalt" - japp, håller med till 100% där. Hur var det nu med det där trasslet när första samtalen om tsunamin kom. Varför agerade inte Sveriges ministrar förrän någon dag efteråt? Var det inte något om en teaterföreställning som inte...asch, det är väl inte så noga det där. De reagerade ju sen. Till slut.

2) "den gamla svenska pudelläxan - erkänn och be om ursäkt dag ett...förvärrar också saken. Istället har han (Ilkka, Asfaltens anm.) hävdat att sms:en berört 'arbetsangelägenheter'" - Jodå, håller med där också. I alla fall till viss del. Tycker också att man ska vara rakryggad och erkänna sina misstag (gudarna ska veta att jag i all min förortska höghet har fått mig en påminnelse eller två om det i mina dagar; man lär så länge man lever), inte bortförklara med några dumheter. Och genast förs mina tankar till hela historien med alla svartjobbare som trädde fram i media efter att Fredde & co tog över högsätet i Svea rike för inte så himlans länge sedan. Tycker mig minnas att det var en och annan harklande Quasimodo med kepsen i handen som skrapade med foten i marken och bad så hemskt mycket om ursäkt.

3) "Få politiker verkar verkar ha reagerat på den sensationella omdömeslösheten i Kanervas uppträdande" - Jo, de håller nog tyst som fan om det, det finns nog flera som har skickat lite upphottade sms till både den ena och den andra. Skulle jag också göra om jag var tvungen att sitta på timslånga möten i byråkratins förlovade borg med en drös mumlande politiker som inte kan få ur sig en sammanhängande mening som dessutom är ett riktigt, rakt och ärligt svar på någonting vitalt. Nåt måste de ju roa sig med, eller hur? Hur många svenska politiker var det som började svettas och andas lite snabbare när (ber om ursäkt på förhand för eventuell felstavning av namnet; är så satans lat att jag inte orkar kolla upp stavningen på Google) "Chiló-affären" rullades upp?

Nåja, jag ska inte trasha Eric Erfors helt och hållet. Han jobbade säkert hårt på att skriva ihop sin artikel och det ska han ha all cred för. Är faktiskt lite avis på honom för han har så himla många fler läsare än vad jag har. Dessutom får han betalt för dyngan.

När jag nu blickar tillbaka på detta inlägg, så inser jag att det enkelt kan tolkas som att jag försvarar Ilkka Kanervas uppträdande, att jag tycker att det är ok att sms-sexa med erotiska dansöser och samtidigt leva i ett förhållande med en annan kvinna. Så är dock inte fallet, faktiskt nästan rakt det motsatta.

Jag tycker att han har betett sig monumentalt pinsamt och jag tycker att han, i sin position som offentlig person, borde ha kunnat sköta det där snyggare och lite mer diskret. Jag tror dock inte att det gör honom till en sämre politiker bara för att han är en kåtbock med kuken i ena handen och mobilen i den andra. Han är ljusår ifrån att vara den ende som gör "sånt där".

Såg på finska nyheterna ikväll och där visades ett inslag med den numera före detta finska utrikesministern där han bad sin familj, sitt parti, sina övriga medpolitker samt det finska folket om ursäkt för den förlägenhet han har utsatt dem för. Därtill avslutade han uttalandet med att ställa sig oförstående till den magnitud detta ärende har tagit sig. Och ja, även där är jag inte sen att hålla med. Finns det verkligen inte viktigare saker, mer angelägna saker, att blåsa upp i pressen än porrande politikers sms-vanor?

Om Ilkka vill vara en otrogen skitstövel, så låt honom vara det, så länge det inte går ut över hans arbete. Mig veterligen har han inte till dags dato misskött sina uppgifter för Finlands väl och ve. För om vi ska börja rota på den nivån, och då menar jag kolla upp vem som har varit otrogen och vem som har flirtat med någon annan än sin partner, så skulle vi inte ha kvar några politiker överhuvudtaget. Varken i riksdagen eller på gräsrotsnivå. Tror dessutom att de flesta av oss vanliga dödliga också skulle bli av med jobbet när vi ändå rotar i skiten. Det vill säga, om det nu någonsin blir olagligt att porrmessa/flirta två vuxna människor emellan.

Har du lurats idag?

2008-04-01T23:45:00.002+02:00

Morgonen började med att jag väckte Lilltjejen med orden "Concrete har bajsat på dina nya skor!" varpå Lilltjejen yrvaket suckade "Ååååh neeeej, inte mina nya skor!". Hur länge tror ni att mitt pokerface höll sig? Precis, ungefär 5 sekunder.

På kvällskvisten kladdade jag och Lilltjejen ihop en tjock, mörkbrun sörja av kakao och vatten. Den sörjan smetade vi sedan lite lagom ned Mormor Asfalts toalettstol med och hade på lite grann på den biten toapapper som hänger ned från rullen.

"Vad är det här för skit?" var Mormor Asfalts reaktion när hon upptäckte vårt verk.

Hon säger att hon inte gick på det, men jag och Lilltjejen är övertygade om att hon åtminstone i en hundradelssekund trodde att det var riktigt bajs.

Och om det har gått någon förbi, så kan jag meddela att kiss- och bajsåldern lever och andas i vårt hem i allra högsta grad trots att vi båda borde vara over it för länge sedan. Finns inget som får oss att skratta så hejdlöst som prutthistorier.

Cube back in the day

2008-03-31T22:15:00.005+02:00

Satt på tunnelbanan (vart annars) en eftermiddag efter jobbet och fnulade på någon idé och lyssnade på musik i vanlig ordning. Vid någon av stationerna mellan Slussen och Alby stiger en ung, hipp kille på med massa bråte med sig. Han satte sig på sätet bredvid mig, på andra sidan gången och fiskade upp en Rubiks kub och började fippla med den.

När jag säger fippla, så menar jag inte fippla i största allmänhet, utan det här var helt klart ett Rubiks-proffs. Med några snabba, flashiga moves, så var kubjäveln löst. Sådär effortlessly, som jag alltid har drömt om att kunna lösa den, men aldrig de facto lyckats med.

Och som jag har vänt och vridit på Ruben. Har suttit timme ut och timme in och vänt och vridit, och stundtals velat riva av mig mitt redan tunna hår (tack genpoolen, ytterligare en av de bra sakerna som jag INTE fick i lotteriet). Men aldrig någonsin har jag lyckats hela vägen.

Jag ville gärna tro att den här killen hade preparerat kuben, flyttat färgklistermärkena, så att han med just ett par flashiga moves skulle kunna impa på folk varthän han än valde att fiska upp den ur en av sina oversized fickor. Men han var säkert bara skitsmart.

Får helt enkelt fortsätta snurra på kuben och hoppas på att en dag, om 25 år till eller så, kunna sälla mig till de lyckliga få.

Är dock rädd för att jag snarare kommer att flytta på klistermärkena än klara att lösa kuben, hur mycket jag än försöker. Men det är väl det som är tjusningen med Rubiks kub, det som gör att någon som inte ens var född när originalet kom, sitter år 2008 och glänser på tuben.

Tänk att en av de mest fascinerande leksakerna genom tiderna inte är en Nintendo Wii eller den senaste Playstation-konsolen, eller den där avancerade robotleksaken. Tänk att en bit plast och lite färgklistermärken kan vara precis lika fängslande nu som för över 25 år sedan.

Hej igen

2008-03-30T22:13:00.004+02:00

Huga...det är flera månader sedan sist jag skrev, läste eller ens tänkte på bloggen. Och nu har jag skrivskräck, vet inte alls vad jag ska skriva om. Nästan som att börja om från scratch.

Jag börjar så sakteligen hämta mig från chocken med Mormor Asfalts cancerbesked i höstas. Fy fan vilken jävla smäll det var, en lavett rätt i hjärtat. Allting har, tack och lov, gått hur bra som helst och hon mår finemang, håller på med de sista strålningarna nu. Men shit i helvete vad hon skrämde upp mig. Idag skämtar vi om att hon ser ut som Skalle-Per, men september var ta mig fan ingen kul månad och jag önskar att jag aldrig mer behöver uppleva den gastkramande känslan i kroppen, som jag kände då mamma berättade att hon har cancer.

*skakar av mig olustkänslorna*

Sedan mitt sista inlägg har jag inte gjort mycket annat än jobbat, jobbat och jobbat lite till. Många är gångerna då jag funderat på huruvida det någonsin kommer att ske en förändring i mitt liv, eller kommer det alltid att se ut så som det gör nu? Jag vet att alla motivationspratare skulle enas om att man är sin egen lyckas smed, och till viss del är jag böjd att hålla med, men samtidigt så önskar jag att det fanns en sådan "panic button" att trycka på. En "panic button" skulle få användas låt oss säga max tre gånger under ett liv och när man trycker på den så uppenbarar sig ett orakel eller vad fan som helst, som svarar på alla frågor man kan tänkas ha. Det skulle vara så skönt att kunna få lite konkreta svar när förvirring råder och det känns som att livet har stagnerat innehållsmässigt medan tiden bara fortsätter att rinna iväg.

Lilltjejen har spenderat påsklovet med att vara sjuk; sedvanlig hosta, förkylning och feber. Tycker så synd om henne att hon inte har kunnat göra något kul under det här lovet heller; minns med fasa förra sommarlovets tre sista veckor då hon åkte på en rejäl lunginflammation med 12 dagar med 40-41 grader feber. Det var inte nådigt och det tog flera veckor ytterligare för henne att bli sig själv igen.

Jag vet inte när jag kommer att skriva nästa gång, men lever i alla fall och hoppas att alla därute mår bra.

Vi hörs!

I serien svåra ord

2007-11-07T20:39:00.000+01:00

Afghanhund blir väldigt lätt Scanhund i munnen på en trött nioåring.

Listornas Återkomst

2007-11-06T23:45:00.000+01:00

Jättekramar av Lilltjejen idag - 3

Nära-döden-upplevelser på riktigt - 1*

Regndroppar på Asfalten inkl. glömt paraply - 1 gazillion

Lunchdejter den senaste veckan - 3**

Långa blickar varade den där sekunden för länge - ett otal ***

Skrattattacker på t-banan inkl. snorhiss - 4

* Hissen på jobbet trasig, Asfalten med ena ben i hisschaktet, mycket nära falla ner nio våningar with nothing to break the fall but my cushion-like bottom. Livet passerade i revy, skakade/kallsvettades i en timme efteråt. Vaktmästaren och hissansvarige totalhispiga.

** Varav en med tjejkompis och två med arbetskamrat, manlig frånskild sådan. Av de två med manlig frånskild kollega frågade han först och jag den andra gången. Mycket trevligt. Mycket oskyldigt. Men mycket trevligt. Första var det bara vi, andra kraschade tre andra lunchen. Trevligt, men inte lika trevligt som innan de kraschade.

*** Viftat skamlöst med fransarna och tittat alldeles för länge in i ögonen på manlig frånskild kollega ett otal gånger. Mycket trevligt, kanske aningen semivulgärt, men mycket trevligt. Singel i tio år = rätt att bete sig semivulgärt utan att det de facto är ett uns vulgärt.

Nästan en hel månad...

2007-11-04T22:45:00.001+01:00

...har gått sedan jag skrev ett inlägg och nu har jag lite rampfeber. Vet inte vad jag ska skriva om. Har inte gjort bort mig. Inte monumentalt i alla fall. Har inte gjort något särskilt spännande heller. Inte ens lite.

Spänning är något jag saknar, jag vill att det ska hända något som skakar om mig så att jag vaknar ur den här dvalan jag har hamnat i. Det känns som att dagarna bara smiter förbi och jag vaknar till en ny vecka varje morgon. Det ska inte vara såhär, tiden ska inte gå så fort. Jag vill inte vara så himla trött hela tiden och jag gillar inte mig själv när jag är så himla sur och tvär hela tiden. Undrar om jag har någon släng av höst-någonting? Kanske borde jag gå i ljusterapi eller något liknande. Anything för att piggna till och bli mitt gamla vanliga jag.

I min höstapati (in lack of a better word), så har jag mojjat ned mig bland kuddar och täcken och läst en hel drös med böcker och här är tips på några av dem som jag tyckte var bäst:

1) Jeffrey Deaver "Twisted"
2) Jeffrey Deaver "Garden of Beasts"
3) Peter James "Dead Simple"
4) Patricia Cornwell "Black Notice"
5) Patricia Cornwell "All That Remains"

Vill gärna rekommendera "Garden of Beasts" särskilt varmt. Den är inte bara otroligt spännande, men ur historisk synpunkt är den väldigt intressant. Den utspelar sig år 1936, i Tyskland och USA, och jag kunde inte släppa taget om den innan sista sidan var läst och även då var det svårt.

Och nu, kära vänner, ska jag ta kvällens sista sväng ut med Concrete och sedan är det bingen som gäller.

Natti natti, where ever you may be!

När inspirationen puttrar på lågvarv...

2007-10-10T22:17:00.000+02:00

...så har jag lärt mig att långa promenader kan göra underverk. Det är ingen mirakelkur, men nog får endorfinerna röra på påkarna, om så bara för en timme eller två åt gången.

Under mina promenader hittar jag både det ena och det andra, som faller mig i smaken rent estetiskt, och har jag kameran med mig, så försöker jag ta foton som gör det jag ser rättvisa.

När jag nu inte har någon vidare skivarklåda, så tänkte jag dela med mig av mina fynd ute i markerna och med bilderna följer en stor kram till dig som läser.

En morgon i kön på Konsum

2007-10-06T00:01:00.000+02:00

Hade i vanlig ordning inte haft tid att äta frukost och min vana trogen, så droppade jag in på Konsum vid Slussen för att inhandla något ätbart. Eftersom jag dricker varken kaffe eller te, så köper jag ibland coca cola på morgonen för att piggna till. På senaste tiden, på grund av okristligt mycket både privat och på jobbet, så har min standardfrukost i stort sett bestått av:

1) Knäckemacka med mjukost
2) Jordgubbsyoghurt
3) 2 burkar coca cola (en på morgonkvisten och en till lunch)

Ovanstående har stadigt toppats med ett nikotintuggummi efteråt.

Då stod jag där i kön igen. På Konsum. Och kunden framför mig såg ut som en handfallen lastbilschaffis modell "jag-har-bott-hos-mamma-hela-mitt-liv". Han handlade också 2 burkar coca cola, hade gällivarehäng och rutig skjorta. Som kronan på verket hade han en äkta lastbilschaffiskeps på huvudet och bakpå kepsen stod det "Idag, imorgon, för alltid".

Och medan Jennifer Holiday basunerade ut "And I am telling you, Iiiiiii'm not goin', you're the best man I've ever known, there's no way that I can let you go-oh-oooooh..." i mina hörlurar, så hugade jag mig i all tysthet över min egen förutsägbarhet.

You and me driver boy, you and me both. Foreva'. Foreva' eva'...

Kan det här vara sant?

2007-09-21T13:11:00.000+02:00

Jag skulle gärna vilja tro att dessa människor har fått betalt för att säga dessa saker, men det verkar tyvärr inte vara så...

Follow me

2007-09-21T10:13:00.000+02:00

Kommer ni ihåg den här?

PS. Jag bangade på ItalianLover69. Och på allt annat också; jag raderade annonsen för det drällde in en massa oförskämda förslag. Men, jag har mailadressen till två ganska intressanta objekt. Fortsättning följer.

Bullar, ljus och italienare

2007-09-19T01:48:00.000+02:00

Jag ska inte bli långrandig för timmen är så okristligt sen och jag måste gå och lägga mig alldeles strax. Men jag måste ju bara berätta att Italianlover69 har skickat mig sina kontaktuppgifter. Ja, han med pickadollen i ena byxbenet. Jep, han med tajta militärshortsen. Och nu kämpar jag med att vara totalt fördomsfri; han kan ju faktiskt vara värsta guldkillen trots, ni vet, kronjuvelerna neatly tucked in.

Visst borde jag skicka ett hej och tack för ditt meddelande, hur är det-mail till honom? Eller? Han skrev ett väldigt trevligt meddelande, så jag känner att jag borde kanske ge honom a fighting chance to redeem himself? Aaahh, dessa val, dessa val. Hjälp emottages tacksamt!

Och nu ett par foton för att knyta ihop den här dagens säck. Först ett foto som gör mig glad för att det är så varmt och mysigt, och sedan ett annat foto, som också är varmt och mysigt, fast på ett annat sätt.

Sov så gott mina vänner!

Internetdejting - del två

2007-09-14T23:44:00.000+02:00

Som ni kanske har fattat, så har jag så att säga "caved in" och på goda vänners inrådan postat en kontaktannons på nätet bara för att, ni vet, kolla vad det går ut på, se vad som finns därute och om inte annat, så för att snacka bort en stund.

And let me tell ya, there are some perdy funny freaks out there.

Dagens favvo är ItalianLover69. Hans presentation är det inget fel på, verkar ha hjärtat på rätt ställe och känns riktigt trevlig.

Men.

Bland sina bilder har han en som fångade min blick på en gång. Inte så mycket för att han ligger på en solstol på en sandstrand nånstans, utan för att...brace yourselves people, this ain't gonna be pretty...han har militärshorts på sig. Aningen för tajta militärshorts. Och...han har dicken i ena byxbenet!!! Uuuuuurrrrkkkeeeeelllll...

Snyft...var finns han? Skogshuggaren som skall ta mig med storm? Jag vill inte ha någon som inte vet hur man placerar pickadollen utan att skämma ut sig!

Snörvel. The search continues and I figure, if nothing else, I'll get a few good laughs while I am at it.

Internetdejting

2007-09-13T11:10:00.000+02:00

mysigkille73 till Asfalten77: Hejsan

Asfalten77 till mysigkille73: Men tjena, hur är det?

mysigkille73 till Asfalten77: Bara bra. Gillar du god mat gott vin tännda jus mys pys

Asfalten77 till mysigkille73: God mat går alltid ner, lagar mycket av det. Dricker gärna vitt om jag får blanda med lite fruktsoda eller liknande. Tända ljus och myspys...nja, jo, men jag är en ganska oromantisk person i sig. Vad gör du på fritiden?

mysigkille73 till Asfalten77: laga mat vänner musik resa bio promenader resa gå ut i blannd

Asfalten77 till mysigkille73: Ok, vad är din paradrätt?

mysigkille73 till Asfalten77: thaimat tycker jag är mysigt och gott. Du då?

Asfalten77 till mysigkille73: Jag lagar allt möjligt, men finsk korvsoppa och hemlagad potatismos är jag en fena på.

mysigkille73 till Asfalten77: lax i ungn med pesto och rot frukter med spis kummi

mysigkille73 till Asfalten77: sen kyckling file med men ibakad bacon

mysigkille73 till Asfalten77: ja sen gör jag egen potis sallad

mysigkille73 till Asfalten77: häst antreco med bullgur och beanise

Asfalten77 till mysigkille73: Jaha, vad trevligt. Jag köper jättegoda fiskpinnar på Ica.

mysigkille73 till Asfalten77: ok du verka mysig rar tjej

(and so on, and so on)
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Fem fel med ovanstående (utdrag ur lite längre chat) enligt Asfalten:

1. Att digga hästkött imponerar ALDRIG, point blank.

2. Särskrivning...felstavat...inte hela meningar...gaawwwddd vad det skär i den asfaltiska själen. Och kommatering ska vi inte ens tala om...obefintligt! Varför skriver inte folk ordentligt längre? Så jävla jobbigt är det inte!

3. Myspys, tända ljus, goseligos, glas vin i pyselimyssoffan... *urkel*...prata ordentligt karl! Jag är vuxen kvinna, inte ett barn.

4. Briljera med att name droppa olika maträtter...verkligen inte imponerande. Vad vill han? Att jag ska sucka "åååh, vad du är duktig, vilken karl som kan laga så komplicerade rätter"...Come on dude, kan du laga potatismos så är jag nöjd!

5. Jag verkar vara en mysig, rar tjej? Hur kom han fram till det efter tre minuters chat? Suck...

Vädret från Stockholm till Alby Hills

2007-09-12T16:43:00.000+02:00

Såhär fint var det inne i stan för någon timme sedan:

(notera de otroligt vackra taken!)

Tittade ut för en stund sedan här hemma, och då såg det ut såhär:

Dags att bädda ned sig och kurera huvudvärken med lite shut eye, va?

Udda jobb

2007-09-12T13:51:00.000+02:00

Jag skulle nog tycka att det var lite pinsamt DET HÄR. Men det är klart...värre jobb finns det med all säkerhet högvis av.

Vilket är/har varit ditt värsta eller mest udda jobb?

Jag har en gång i tiden haft till uppgift att vakta Nobelservisen, dvs. tallrikar, glas, assietter, bestick etc.

Lyssna på det här

2007-09-12T10:59:00.001+02:00

Hur bra som helst, även om det engelska uttalet kan förbättras på sina håll:

For Selena And Sin - Ghost In The Family

Lägg till i min Profil | Fler Videos

Lara Fabian

2007-09-11T13:33:00.000+02:00

Fattar inte att jag har missat hennes musik helt och hållet; sjukt duktig sångerska!

En vacker bukett

2007-09-10T22:03:00.000+02:00

Idag fick jag dessa:

Gorgeous, huh!?! Blev mäkta glad för dem :o).

2007-09-10T06:06:00.001+02:00

Det har inte blivit någon bra lista på sistone, så jag antar Chitzas utmaning;

Som utmanad ska du nu skriva 7 fobier som du har, i din blogg. Där ska du samtidigt lägga till dessa regler. Utmana därefter själv 4 nya personer vars fobier du vill veta!

1. Jag är helt paranoid vad gäller Lilltjejens säkerhet och jag har detaljerade planer färdiga i huvudet för att vara beredd på alla möjliga slags situationer.

2. Jag har väldigt lite tålamod med barn som skriker för, till synes, ingen anledning alls, undantaget spädbarn givetvis. Jag menar alltså barn som är i åldrar där de faktiskt kan kommunicera med ord, men som väljer att bara jävlas genom att skrika. Drives me insane!

3. Jag är sjukligt rädd för att fortfarande vara ensam om t ex. tio år.

4. Insekter är jag vansinnigt rädd för, men måste erkänna att alla blåbärsplockardagar uti skogen i år har så sakteligen börjat bota mig. Än är jag inte där, men det kommer.

5. Kollar att ytterdörren är låst det sista jag gör innan jag lägger mig. På en dålig dag går jag upp minst tre gånger för att dubbelkolla att det verkligen är låst.

6. Fåglar gör mig nervös och jag håller mig på behörigt avstånd.

7. Män. Samma förklaring som under punkt 6. Fast det här är helt ofrivilligt och jag vet inte vart den rädslan kommer ifrån.

Det var mina sju fobier, som jag kom tänka på. Nu är det DIN tur, alla som vill kan känna sig utmanade. Skriv gärna en kommentar hos mig när ni har gjort er lista.

Kram från Asfalten

Höstmörker i Alby Hills

2007-09-09T20:30:00.000+02:00

Jag sov två och en halv timme idag på dagen. Nu är hösten här. Med besked.

När jag kom hem från jobbet

2007-09-08T00:17:00.000+02:00

När jag kom hem från jobbet igår, så hade Lilltjejen och Kompis:

1) diskat undan all disk
2) plockat undan i vardagsrummet
3) bäddat sängarna
4) dammsugit hela lägenheten

När jag kom hem från jobbet idag, så hade min familj samlats för en överraskningsfest...till lilla mig...och då såg det ut såhär:

Och såhär:

Och när vi hade ätit en supergod middag och pratat och skrattat, så fick jag min vilja fram och vi spelade ett parti av det här:

Fick en present, som var den absolut bästa presenten min kära familj kunde ha kommit på och det enda som jag i hemlighet har önskat mig jättelänge, men aldrig haft råd att köpa själv. Vad är det jag fick då? Jo, en superfin digitalkamera med 7.1 megapixlar :o). Gissa om asfalten är glad!?! Och gissa om jag kommer att fotografera massor henceforth?!?

Jag är så otroligt glad för festen för det första. Jag har aldrig någonsin fått en överraskningsfest och bara det är en present i sig att få. Sedan så var det så himla roligt att ha hela familjen samlad, speciellt med tanke på förra veckan som var så otroligt chockartad för oss alla. Digitalkameran, jag vet inte vad jag ska säga, det är nästan så att det bränner en liten tår bakom ögonlocket. Jag vet att det kanske är lite löjligt att bi tårögd för något så genomtekniskt som en digitalkamera, men den betyder så himla mycket för mig. Gesten betyder hela världen för mig. Som jag ska dokumentera Lilltjejen hädanefter, ta igen alla de år som jag inte hade någon kamera och fick be alla andra om foton jämt. Concrete slipper inte undan hon heller, och Mormor Asfalt får stå ut hon med.

Usch, jag är alldeles slut nu. Och tvättstugan väntar imorgon bitti, så det är bäst att försöka få lite shut eye.

Natti natti från en salig Asfalten

Så jävla orättvist

2007-09-06T11:13:00.000+02:00

Läste DET HÄR och kan inte säga annat att jag är mäkta upprörd å de berördas vägnar. Fy fan, vilken rutten stil av arrangörerna.

Att det skulle kunna uppfattas som orättvist att handikappade fick köpa fler än en biljett på sin "gräddfil" (vilket jävla ord(val) i det här sammanhanget!!) tycker jag är helt absurdt. Och fy skam till den som tycker så; vaddå, ska handikappade inte kunna köpa biljetter som överraskning till en familjemedlem eller till en vän eller vem helst de än väljer, precis så som du och jag, som inte är handikappade, kan göra whenever?!

Och ja, visst finns det oärliga människor även bland handikappade som har "förmånen att åka gräddfil", men allvarligt talat...tämä on sellaista pilkunnussimista etten ole koskaan kuullut moisesta!!!

Grrr...

Jag är kluven

2007-09-05T14:40:00.000+02:00

Jag vet inte om jag tycker att DET HÄR är:

1) Skitbra, more power to them!

eller

2) Skitbra, men det faktum att det verkar ha blivit en trendig sak att göra förtar i min värld en del av det goda i handlingen och det stör mig att barn numera närmast passerar som modeaccessoarer i Landet LaLa.

Bra musik på morgonen

2007-09-03T09:46:00.001+02:00

Ännu en som jag aldrig tröttnar på:

Tung vecka avslutades på Systemet

2007-08-31T23:44:00.000+02:00

Den här veckan har inte varit rolig. Alls. I själva verket har det lätt varit den pissigaste veckan i hela mitt liv. Hela känsloregistret har fått sig en storstädning och imorse vaknade jag med dunderhuvudvärk och mådde bara skit. Men jag gick till jobbet som vanligt och förmiddagen slank förbi i rödaste rappet.

På grund av särskild occasion på jobbet, så skulle det bjudas på skumpa och tårta. Eftersom jag är inköpsansvarig vid sådana här tillfällen, så begav jag mig ut på stan för att handla skumpat och tårtan.

Styrde så stegen till närmaste Systembolag och lyckades hitta det skumpa vi skulle ha och bävade för promenaden tillbaka för det skulle bli tungt och mina händer är inte i särskilt bra kondition, vilket betyder att det kommer att göra ont senare.

Nåväl, kön masade sig fram och snart blev det min tur. Killen i kassan såg alert och pigg ut (jag misstänker att han var fullpumpad med Red Bull eller något), och han slog in mina varor i rasande fart (fortfarande fullpumpad med Red Bull). Och så hör jag honom säga något, som jag tyckte lät misstänkt likt "mummel, mummel, leg, mummel". "Ursäkta, sa du att du ville se mitt leg?" frågade jag. "Ja, har du leg?" frågade han tillbaka.

Jag trodde ta mig fan att jag skulle svimma av glädje, höll på att tappa handväskan i golvet och var bara så exalterad. Gubben bakom mig fnissade halvt ihjäl sig åt mitt fumlande.

Kan ni hajja, att jag som fyller trettio alldeles snart, och ser ut som trettio tycker jag, blev tillfrågad om leg på Systemet?!?!?! Det har inte hänt sedan...hmmm...låt mig se...näe, inte ens när jag som tonåring mejkade upp mig och gick på bolaget "bara för att prova" har jag blivit tillfrågad om leg.

Om jag hade tunga och deppiga steg när jag gick dit, så var det raka motsatsen när jag gick ut genom dörrarna. Jag formligen flöt fram och kassarna kändes inte ens tunga, så glad var jag!

Nu har ovanstående visserligen inte förändrat det faktum att veckan har varit som den har varit, men nog fan piggade det upp mig en stund.